Hustru Petronella Bylow, jungfru Sofi Andersson och mamsell Charlotta Amalia Risberg hade alla tre sett Salholms efter branden inneha trenne större knyen. af hvilka de tvenne voro inknutna i fina undercjolar med spetsar, dem man sedermera ej sett till, men hvilka af mamsell Risberg igenkändes såsom fru Dahl tillhöriga. Likaledes hade mamsell R. sett att besagde bundtar funnos flera lakan, märkta med fru D:s namnstämpel. Tillfrågad hvar hon gjort af dessa saker, svara1e hustra S. att hon ej innehaft andra bylten än dem hon qvarlemnat hos en mamsell Andersson i grannskapet, till hvars bostad de bergat sina saker. Enligt hvad som upplystes hade dock intet blifvit hos besagde mamsell qvarlemnadt. — Hon visste sig för ösrigt icke ha räddat något annat än åtskilligt gammalt linne m. m. Underkjolarne ville hon alldeles icke kännas vid. Målet uppsköts för ytterligare upplysningars inhemtande, och komma Salholm med hustru att fortfarande förvaras i cellfängelset. Hvad Bergqvist åter beträffade, blef han satt på fri fot, enär hvad som lesat honom till last — innehafvandet af pantsedlarne i de stulna sakerna — förklarats genom hustru Salholms medgilvande att hon pantsatt ifrågavarande effekter. — Anna Charlotta Bengtsson Lustig är namnet å en qvinlig individ som ofta blifvit omnämnd unler denna afdelning och hvilken polisen är säker på ut inom kort komma i beröring med hvarje gång hon kommer utom de murar som eljest inskränker hennes verksamhet till den trånga krets ute vid Gullbergsbro som kallas för spinnhuset. Nyligen utsläppt efter en längre sejour på besagde ställe stod hon åter igår inför poliskammaren. Denna gang hade hon bestulit en enka vid namn Hallberg. Denna berättade historien om tillgreppet på ungefär följande sätt: Jo se menniskan hade legat på Ramla öfver natten. Så mötte hon mig och frågade: madam Hallberg känner ni igen mig?4 Jo det gör jag allt, men vet inte riktigt när jag haft den äran. Jo jag heter Charlotte. Får jag inte lof och se hur madam bor? J0 det går väl an svarade jag och gick hem före henne. Men så gick jag åter ut och gick in på Slintin, Dit kom hon och sa att hon varit och sökt mig och att det var fasligt att jag ej höll mig hemma. Sedan gick vi hem och då sade hon att hon var så sjuk och lade sig tvärs öfver en stol. Lotta lilla, sa jag, vill du inte ha lite skarppeppar? Jo tack, sw hon, och så tog hon in pepparen och lade sig. Jag somnade också till kl. 5 på morgonen och då såg jag att hon låg qvar. Jag vände mig åt väggen utan att tänka öfver någonting, men då jag vaknade kl. 126 var hon borta, och jag hade inte en klädtråd qvar. Det enda hon lemnat i stället var en gammal usel kjol tillhörig henne sjelf. På denna skildring af den svarta otacksamhet man ville påbörda Lustig, svarade denna, som har en af de mest tydliga spinnhusfysiognomier man kan skåda, med en knyck på nacken och en förklaring att hon aldrig en gång sett kärringen mycket mindre hvilat i hennes bostad och aldra minst stulit hennes kläder. En flicka, som varit närvarande då Lustig förklarade sig vilja göra gumman Hallberg äran att inspektera hennes bostad, intygade att den senare talat sanning. Detta inverkade dock icke på Lustig. Gumman Hallberg ansåg sig likväl ha ännu en pil på sin båge mot den trolösa Lustig. — Får jag lof att gå ut och hemta något? frågade hon med mystisk min polismästaren. Efter erhållen tillåtelse gick hon ut och återkom med ett rödaktigt bylte, hvilket hon i ett nu uppvecklade då det befanns vara den kjol som Lustig lemnat i utbyte mot enkan Hallbergs garderob. — Känner du denna kjol? utropade gumman Hallberg i melodramatisk ton och svängde plagget fram och åter för Lustigs ögon. Denna lät dock ej förbluffa sig af så litet och förnekade helt otacksamt det gamla plagget, som enligt hvad det upplystes troget tjenat henne sedan hon slapp ut från spinnhuset. De effekter som Lustig innehaft vid häktandet upphemtades, och började nu enkan Hallberg att med stor ifver rifva i paltorna för att se om deribland fanns någon al hennes tillhörigheter. Hennes segerglädje var stor då hon slutligen hittade på ett par plagg som mer än något annat göra skäl för namnet inexpressibles ach hvars renhet var lika inexpressible som deras bestämmelse. Likaledes hittade hon en halsduk som älven hörde henne till. Trots dessa temligen besvärande bevis, nekade dock Lustig lika friskt. — Målet remitterades till radhusrätten. Samma afton som tyska operasällskapet första gången uppträdde, möttes en mänadskarl Svensson af en i glasögon utstyrd lång mörk herre, hvars namn edermera befanns vara A. P. Andersson, murarege1. Den långe med glasögonen förklarade sig ha varit på spektaklet, hvilket han funnit så tarfligt att han lemnat det, började språka om Stockholmslifvet, bjöd på toddy som en gentleman egnar och anstår, och stannade slutligen som kinesande gäst hos Svensson. Men denne belönades på samma sätt för sin frihet som enkan Hallberg, efter hvad nyss betats. Då Svensson på morgonen vaknade var muraren sin väg och med honom diverse gångkläder, ett silfverur och en portmonnä med 8 a 9 rdr. Som ett minne al den heder muraren gjort månadskarlen genom att hvila under hans tak hade han dock qvarlemnat sina glasögon. Andersson blef sedermera på begäran af poliskammaren häktad i Warberg dit han efter stöldens begående begifvit sig. Vid med honom i går anstäldt förhör berättade han med stor säkerhet en historia hvars detaljer ej kunna i tryck återgifvas, men som gick ut på att han skulle sätt kläderna i present af Svensson för att hålla en sak hemlig. Historien som tydligen visade sig vara hopsmord från början till slut lände dock till intet. Målet förvisades till rådhusrätten. vestra och Östra Hisings härads: ätt. 1864 års lagtima hösteting började efter föregången Gudstjenst d. 20 Sept. kl. 10 f. m. på tingsstället Bärby. Rättegångsdagarne voro fyra och förekommo dervid, bland andra, följande mål: Emellan pigan Anna Lovisa Andersson samt mjölnaren Wittisch och hans hustru, alla från Lindholmen. Fyra vittnen voro inkallade, af hvilka de två hade varit åsyna vittne till den ena af sammaundrabbningarne emellan pigan och frun samt derom lemnade en så fullständig berättelse, att åklagaren fann anledning att yrka häktning å pigan för det hon burit hand å sin matmoder. Både pigan och frun förnekade med den oskyldigaste uppsyn allt våld. Häradsratten fann icke skäl att inmana Anna Lovisa Andersson i häkte, men mc Alnt mifra utclarm I målat