nade ull honom a sloreningens vagnar och Såsom ett bevis på dess tacksamhet för hr A:s 9 RAN Sr ådagalagda nit såsom sånglärare och kompositör, tvenne ljusstakar och ett skrittyg at silfver. e — MMMM Från Utlandet. lranoketalienska konventionen at d. 15 sept. lyder enligt den officiela Moniteur sålunda: Art. 1. Italien förbinder sig, att icke angripa påfvens nuvarande territorium, och äfven att med vapenmakt förhindra hvarje angrepp utifrån. Art. 2. Frankrike skall efter hand draga bort sina trupper, alltsom påfvens armå blir or erad. Utrymmandet skall icke desto mindre utföras inom tvenne år, Art. 3. Italienska regeringen skall icke göra någon invänning mot organiseringen af en paflig armå, äfven om den bildas af främmande katolska frivilliga, tillräckligt stark att upprätthålla påfvens myndighet och lugnet både inne i landet och å den påfliga statens gräns; förutsatt dock att denna styrka icke urartar till ett anfallsmedel mot italienska regeringen. Art. 4. Italien förklarar sig redo att inga på en anordning om åtagandet af en proportionel del af den skuld, som tillkom Kyrkans forna provins. Art. 5. Denna konvention skall ratificeras och intificationerna utvexlas inom fjorton dagar eller om möjligt tidigare. Drouyn de Lhuys. Di Nigra. Pepoli. Ett protokoll åtföljer konventionen och är af denna lydelse: Konventionen skall erhålla exekutiv kraft först då konungen af Italien dekretcrat förflyttningen af konungarikets hufvudstad till en plats, som senare skall af konungen bestämmas. Förflyttningen skall utföras inom sex månaders förlopp, räknadt från dagen för konventionens undertecknande. Detta protokoll skall hafva samma kraft som konventionen, och ratificationerna skola utvexlas på samma gång som konventionens. Moniteur — offentliggör vidare en at Drouyn de Lhuys och riddaren Nigra under tecknad förklaring, daterad d. 3 okt. och af detta innehåll: Enligt ordalydelsen i konventionen af d. 15 sept. och densamma vidfogade protokoll, är uppskofvet med hufvudstadens förflyttning bestämdt till 6 månader från konventionens undertecknande och skall Kyrkostatens utrymmande verkställas inom tvenne års utgång, räknadt från det dekrets offentliggörande som befaller hufvudstadens förflyttning. De italienska underhandlarne trodde derföre, att den senare åtgärden kunde utföras genom ett dekret, omedelbart utfärdadt af konungen af Italien. Denna hypotes skulle göra de perioder nästan samtida, från hvilka de båda åtgärderna skulle räknas. Men under det å ena sidan turinerkabinettet ansåg, att ett så vigtigt steg fordrade kamrarnes medverkan och beslut, orsakade å den andra förändringen inom italienska ministeren, att parlamentets öppnande måste ajourneras tills d. 24 okt. Under dessa omständigheter skulle den ursprungligen bestämda utgångspunkten icke längre medgifva tillräckligt uppskof för hufvudstadens förflyttning. Kejsarens regering, begärlig efter att gynna hvarje plan, som, utan att förändra anordningarne af d. 15 sept., skulle syfta till att underlätta deras utförande, samtycker, att det öfverenskomna uppskolvet af 6 månader för italienska hufvudstadens förflyttning, såväl som tiden af tvenne år för utrymmandet af det påfliga området, skall räknas från det kongl. dekrets datum som sanktionerar det förslag, hvilket skall framläggas för det italienska parlamentet. Frankfurtertidn. VEurope meddelar en längre analys af en depesch, d. 23 sept. tillsänd franske ministern i Turin af hr Drouyn de Lhuys. Denna depesch förklarar det motstånd, som Frankrika nödgades göra mot den italienska regeringens första önskningar. Den säger, att denna ej tillgodosett den hel. fadrens intressen och icke tagit i betraktande de vilkor, som i början uppställts, för att försona de tvenne stridiga intressena. Hr Drouyn de Lhuys påpekar den nya politik, som adopterats at kabinettet i Turin, baserad på det vigtiga beslutet att välja en annan hufvudstad än Rom: en omständighet som är beräknad att lugna det extrema partiet i Italien och visar försonlig stämning. I konklusionen säger hr Drouyn de Lhuys, att påfvedömets bästa och säkraste garanti ligger i konventionens lojala och samvetsgranna utförande, och dess samvetgranna utförande kan ej betvitlas, alldenstund den bär Frankrikes underskritt. Från allt flera håll ljuder åter talet om kongress. Vi för vår del tro nu ej mera på en sådan. Tiden derför är nu förbi. Då Napoleon utsardade sin märkliga kongressinbjudning. förklarade han dess antagande skola innebära fred, dess förkastande krig. Förslaget törkastades och besvarades med det största våldstörtryck i Polen, med kriget mot Danmark och Österrikes högmodiga ton mot Italien — en kongress nu är, enligt vår åsigt, omöjlig. Det är från österrikisk sida man i denna stund begär den, men det sker ej med allvarligt uppsåt, utan blott för att vinna tid att rangera för sig, liksom det på sin tid vägde att ansluta sig till Frankrike i afseonde på Polon, men slutade med att alliera sig med Ryssland och Proussen och ännu låter belägringstillståndet hänga som en mara öfver Galizien Skall Frankrike nu tveka om att gitva dödssparken åt denna hermatrodit-stat, som gifter sig till venster med den allttör lätt bevekliga opinionen, men delar endast äkta säng med ahsolutismen och ofriheten? Från Venetien berättas, att den österri