Göteborgsposten – 12 oktober 1864, sida 1

kosten. Han hade ätit den tillsammans med grefvinnan och Lucy. Och Jane, hvilken drack det tå, som burits in till henne i en klunk, sedan det fått stå och bli kallt, gick ned och in till honom. Hon kom ej för att göra honom förebråclser, ej att ens med ett enda ord uttrycka sin harm öfver grefvinnans usurpation, utan blott att tala om sig sjelf och sin framtid. — Detta hus passar ej längre till hem för mig, pappa, började hon lugnt, i det hon bemodade sig att qväfva alla yttre tecken till sinnesrörelse, till den bittra smärta, som kämpade inom henne. Jag tror, att ni sjelf måste inse det. Vill ni hjelpa mig till ett annat? — Tala icke dumheter, Jane, sade earlen vresigt, i det han tänkte, att han hellre skulle vilja trotsa vågorna i en storm utanför Cap, än vara i detta bryderi. Allt kommer att jemna sig om ett par dar, om du blott vill låta det göra så. Jane såg upp på honom, och cen hel verld af qval låg i hennes blickars djup. — Jag skuile icke kunna stanna här, sade hon med en låg röst, så allvarlig, att den blef plågsam. Pappa, det skulle döda mig. : Och det såg verkligen ut, som om det skulle döda henne. Lord Oakburn mumlade något, som ingen kunde förstå, och tycktes vara ovanligt missbelåten. i — Pappa måste låta mig komma härifrån. Kanske ni vill skaffa mig ett annat hem? — Hvad för ett hem? Hvart vill du bege dig? Å