Göteborgsposten – 11 oktober 1864, sida 2

själen är en besynnerlig sammansättning af kraft och småaktighet, och kanske led Janes hjerta mest af att hon såg den schalen på sennes skuldror. KEarlen gick genom rummet, hans käpp var i misstänksam rörelse och stöttes i golfvet vid hvart steg han tog. — Jaså, ui är här nu ändtligen! sade han vänd mot sina begge döttrar. Och ingenting är färdigt för att välkomna oss, så vidt jag ser. Icke ens tebordet är dukadt. Hur kommer det sig, lady Jane? — Vi väntade er icke, svarade Jane lågt med ryggen vänd mot f. d. guvernanten. — Du fick mitt bref. Var det icke tillräckligt tydligt? — Jag har icke fått något bref. Icke fått något bref. Vid Jupiter, jag skall stämma postverket. Flickor, tillade han med en gest mot sin hustru, här är er nya moder, lady Oakburn. Ni kan bedja henne vara välkommen, utan att ha fått något bref. Det tycktes dock som om Jane önskade något, om också icke ett bref. Hon lätsade envist, som om hon ej märkte den ifrågavarande damen och höll ansigtet fortfarande vändt mot fadren. Men när hon försökte tala till honom, gick intet ljud öfver hennes läppar. Den nya grefvinnan kom fram och räckte Jane handen ödmjukt bedjando: — Jag besvär er, lady Jane, lät det bli frid mellan oss. Låt mig anhålla hos er derom! Lord Oakburn har behagat att göra mig till sin hustru, men jag försäkrar er, att jag icke kommit hit för att beröfva hans döttrar deras