Göteborgsposten – 10 oktober 1864, sida 2

Danmark. Underrättelserna från fredskongressen i Wien äro så förvirrade och inkränglade. att det är omöjligt att kunna af dem draga nåson bestämd slutsats angående sakernas verkliga ställning. Emellertid fortfar tryckningen på Jutland och de tyska stormakterna hälla der stora truppmassor samlade, alldeles i strid med stilleståndsvilkoren. De danska gesandterna i Paris och London ha fästat franska och engelska regeringarnes uppmärksamhet härpå. Förbundsdagen i Frankfurt hade sammanträde d. 6 d:s, hvarvid Förbundsstormakterna föreslogo, att förbundsförsamlingen skall tillkännagitva för dess kommissarier i Holstein, att afslutandet af telegrafkonventioner med Hamburg och Libeck är ett öfverskridande af deras blott administrativa myndighet, hvilket öfverskridande medför den formella förastelsen af nämnda konventioner. Förslaget hänsköts till utskott. Den preussiska flottan säges nu skola öfvervintra i Kiel, dit ätven de allierades högqvarter tros skola med det snaraste förflyttas. Stora massor af tyska böcker införas i hertigdömena och kringspridas i olika skolbibliotek, för att upphjelpa brister inom dessa. Ötverallt i Danmark har konung Fredriks dödsdag helighållits med flaggning på half stång. Scheel-Plessen har lemnat Wien och afrest till Holstein. Augustenborgarens tvenne rådgifvare, Francke och Samver, hafva på egen begäran afskedats från sina befattningar. I det till riksdagen afgifna förslag till ny strafflag är dödsstraffet bibehållet, men töreslås skola förrättas genom guillotin. Feedrelandet meddelar ett märkligt bref från Jutland rörande förhållandena vid Dannevirke före dess utrymmande. Brefvet, som säges stödja sig på uppgitfter af preussiska och österrikiska officerare, är af följande lydelse: Då Österrike till Preussens förfogande ställde sina 80,000 man, det vill säga: det var blott 20,000, hade det alls ingen aning om, att det skulle bli tal om krig, och den allmänna meningen äfven inom armeen var den, att trupperna i förening med preussarne besatte Holstein och Slesvig. Att Danmark skulle göra motstånd, och ett sådant motstånd, hade aldrig fallit någon in; betraktande hela saken som en tråkig och i grunden obetydlig sak, utnämnde man den yngste fältmarskalkslöjtnanten Gablenz till öfverbesalhafvare, en ära, som aldrig fallit på hans lott, sifoll man drömt om att ett skott skulle bli lossadt. De generaler, som ställdes under honom, dugde till intet, ett par ansågos tillochmed vara alldeles odugliga, och hvad soldaterna angick, hade visserligen en