Göteborgsposten – 10 oktober 1864, sida 1

gon annan än lord Oakburn sagt detta, då han sjelf funderade på något dylikt. Han låg en natt på Chesney Oaks och afreste derefter. Sir James Marden var ledsen och förargad öfver att han ej ville dröja längre. Han trodde att orsaken dertill låg i den omständigheten, att carlens olydiga dotter var i Pembury, och han tryckte hans hand vid skilsmässan och bad honom komma snart igen och laga så att han då kunde dröja längre. Men lord Oakburn hade troligen icke ämnat att uppe: hålla sig der längre. Förmodligen — det är obehagligt att nödgas skrifva sådant om en medelålders earl, en med: lem af det lugna och hedervärda Öfverhuset — var vi standet på Chesney Oaks blott den förevändning, som skulle dölja för hans döttrar resan till miss Lethwait. Ty det var egentligen henne, som han ämnade besöka. Chesney Oaks låg i en helt annan del af konungariket än Turfford, men begagnande sig af jernvägsnätet lyckades lord Oakburn komma till Turfford sent om aftonen på den dagen. Han gick ej till prestgården före följande morgon. Det låga murgrönsbetäckta huset var litet och anspråkslöst men utmirkt pittoreskt; trädgården var utmärkt vacker, och fåglarne hade sina nästen och sjöngo i de trän som omgåfvo gräsplanen och blommorna. Fadren och dottern voro lika hvarandra i anseende till anletsdragen, men man kunde ej tänka sig något olikare än deras figurer. Kyrkoherden var en liten hojkrympt man med något särdeles blygt i sitt sätt, då deremot hans dotter var ståtlig son en drottning. Om hon