Göteborgsposten – 10 oktober 1864, sida 1

att jag ville ge mycket penningar om hon vore gift med någon annan. — Ni kommer väl utt förläta henne. Hvad hon är vacker! — Nej jag kommer icke att förlåta henne, svarade earlen mycket förargad öfver baronetens förmodan. Jag ämnar icke förlåta henne. Detta klang visserligen mycket bestämdt. Men hvem vet hvad som skulle inträffat om ponyvagnen stannat? Det kunde ha blifvit en vändpunkt i Lauras lif, det kunde ha föranledt en försoning — ty lord Oakburn liknade de hundar, som skälla högt utan att man behöfver vara rädd för dem, och han höll verkligen af sina barn. Men Laura Carlton, som förskräckts öfver att se honom så nära sig, hade följt ögonblickets ingifvelse och kört bort, och så försvann det enda tillfälle till försoning, som skulle erbjuda sig. — Hvarför har hon kommit till Pembury? mumlade earlen, då de körde genom parken. — Det vet jag icke, svarade sir James. Förmodligen är hon på besök hos min bror. — Jag visste icke, att hon var bekant der i huset, anmärkte earlen. Förlåta ett hemligt giftermål! Nej, aldrig! Äfven detta lät mycket bestämdt. Hemliga giftermål äro icke önskvärda i sig sjelfva, och de medföra ofta oberäkneliga olägenheter, och mer än generationen drabbas af deras svåra följder. Men det hade passat bättre om nå