Göteborgsposten – 8 oktober 1864, sida 2

kättegangsoch Polissaker. Poliskammaren. I Thorsdags stod en gammal poliskund, for tredje resan stöld och diverse snatteriförseelser straffade förre artelleristen Olof Larsson Flod, inför polisens dombord tilltalad för att ha gifvit vika för sitt gamla begär att utan lof lägga sig till sin nästas egendom. Flod, som sedan sistl. April, då han uttjent sin tid som frivillig vid kronoarbetskåren a Carlsborg, uppehållit sig här i staden och under denna tid för det mesta haft sitt tillhåll på kolpråmarne, hade på aftonen d. 4 d:s, samma afton de furstliga resande uppehöllo sig här, lemnat sin mörka tillflyktsort för att se på ståten, eller kanske sannolikare för att se om något tillfälle till förtjenst i hans väg erbjöde sig. Detta tillfälle hade han funnit på skepparen Sven Larssons från Sandebyn i Westerlanda socken båt Två Bröder, liggunde vid den s. k. Franska tomten. Nämnde skeppare hadergäått upp i staden för att uträtta några affärer och qvarlemnat sitt biträde ynglingen Joh. Olsson ombord å båten. Efter en stund hade denne af begäret att få se prinsen lockats att äfven Jemna skutan. Detta tilliälle valde Flod för att göra en liten påhelsning ombord och se om der kunde finnas något som anstode honom. Dörren som ledde ner till kajutan var tillriglad, men F. hade helt ogeneradt sparkat upp densamma, hvarefter han gått ned och tagit så mycket han kunde komma öfver, nemligen en doffelrock, ett par byxor, en väst, en halsduk samt div. annat, hvaribland en rakknif och några sysaker. Efter att ha belastat sig med dessa artiklar gick han åter upp, men hans onda stjerna ville att skeppsgossen Joh. Olsson skulle komma tillbaka just i detsamma F. stack upp hufvudet ur kajutrummet. Joh. Olsson hade då han mött den objudne gästen frågat hvem han vore, hvarpå han hade fått det upplysande svaret: det är Jjag. Hvad har du här att göra, och hvart tänker du gå med rocken? var Olssons andra fråga. Härpå hade ej F. funnit för godt att gifva något direkt svar, utan med orden jaså, du hör hit? hade han fört handen ned i en ficka liksom för att leta efter något. 0., troende att han ville framtaga ett vapen, blef då rädd — hvilket också ej var underligt, då Flods utseende är allt annat än intagande — och aflägsnade sig samt ropade på någon för att få hjelp att fasttaga tjufven. Flod hade då äfven lemnat båten, efter att ha lagt de tillgripna kläderna efter sig; derpå hade ömsom Flod och ömsom Olsson förföljt hvarandra, O. alltjemt ropande på hjelp. Arbetskarlen Olof Andersson, som varit på en närliggande båt, hörde och såg alltsammans och skulle ha kommit till hjelp om han vågat lemna båten af fruktan för tre andra personee, äfven tillhörande kolpråmar och hvilka han sett nära derintill; dessa trodde han skulle kunna passa på tillfället för att gå ombord och stjäla, ifall han lemnade båten. Han nöjde sig derföre med att tillropa O. att icke släppa tjufven. Olsson kallade slutligen artilleriposten i grannskapet till hjelp, och sedan han kommit blef tjufven snart gripen. O. gick derefter att hemta en poliskonstapel, och under tiden höll hans medhjelpare, hvilken var artilleristen vid 9:de batt. Carlberg, vakt öfver F. Både Olsson och Carlberg sade att F. varit drucken och ramlat omkull under jagten. Det stulna kaffet och sockret hade F. kastat ifrån sig sedan han lemnat båten, ooh man hittade det sedermera nära derintill; kläderna hade han, som nämndt är, redan på båten lemnat efter sig. Rakknifven och de öfriga småsakerna hade han på sig då han häktades. Oaktadt han blef gripen så godt som på bar gerning, nekade han dock vid förhöret i poliskammaren alldeles för att ha gjort något tillgrepp. Han hade visserligen varit ombord å båten, men visst icke tillegnat sig något der. Rakknifven och sysakerna voro hans, sade han; det öfriga hade han aldrig sett förr. Full medgaf han sig dock ha varit. Den vidare ransakningen i målet öfverlemnades till rådhusrätten, och införpassades Flod emellertid till cellfängelset. — Sistl. Ousdag kl. 123 på morgonen observerade poliskonstaplarne n:r 53 Magnusson och 65 Törnqvist en stark brandrök vid huset n:o 159 i Majornas l:sta rote, tillhörigt kopparslagaren J. Sahlberg. De begäfvo sig utan dröjsmål till stället, uppväckte den i huset boende Sahlberg med familj och blefvo genast insläppte. . Intet spår till eldsvåda kunde märkas derinne, men då man gick ut och såg efter, fann man att väggen var antänd. Magnusson och Törnqvist, biträdda af några andra poliskonstaplar samt Sahlberg, lyckades dock snart att släcka elden, utan att vidare alarm behöfde göras. Vid det förhör som igår hölls rörande denna tilldragelse upplystes, att elden efter all sannolikhet uppkommit från en vid väggen belägen spisel, i hvilken Sahlbergs, som föregående dag och en stor del af natten varit sysselsatta med tvätt, under hela denna tid oldat starkt och som tillfölje deraf blifvit så upphettad, att den kunnat antända den endast med temligen tunna stenar från eldstaden skiljda timmerväggen. Huset var brandförsäkradt för 800 rdr. Undersökningen föranleåde ej till någon vidare åtgärd än att S. förbjöds elda i nämnde spisel, innan den blifvit satt i bättre skick och afsynad. Detta var den femte eldsvåda som konstaplarne Magnusson och Törnqvist nattetid upptäckt och genom sin raskhet och rådighet bidragit att skyndsamt dämpa. Hvardera af dem tillerkändes en belöning af 10 rdr rmt.