Göteborgsposten – 8 oktober 1864, sida 1

lekamen, hvarje gång dörrarne öppnades till Amfiteatern. Till förekommande af denna olägenhet, som mången gång kan vara af lifsfarlig beskaffenhet, fordras dels attresp. vaktmästare noga efterse att de yttre dörrarne äro hermetiskt tillslutna, dels, och isynnerhet, att allmänheten sjelf vid inoch utgåendet iakttager samma omsorg för sina medmenniskors helsa och trefnad. Efter dessa filantropiska reflexioner återvända vi till teatersalongen. Kapellmästaren hr Schöneck, iförd den kosmopolitiska högtidshabiten, svart frack och hvit halsduk, höjer taktpinnen, och med några högtidliga ackorder börjar den särskildt komponerade festouvertyren, kvilken utan att ega någon särdeles utpreglad originalitet dock tycktes slå an på publiken. Ouvertyren slutar, ridån går upp, och scenen föreställer en elegant salong, antagligen i flyttningstiden, enär i densamma icke ett spår till möbler kan upptäckas. Dörrarne slås upp och fram på scenen träder med allvarliga och betydelsefulla fjät sällskapets direktör, hållande en som det tyckes större messbok i handen. Traratttatatt-tarat skrälla trumpeterna i orkestern, några djupa bugningar för publiken, messboken upp till näsan och så en prolog, hvars både innehåll och utförande nog starkt påminner om den nation på hvars språk den är skrifven. Visserligen torde det kunna vara mindre angenämt att lära sig ett dylikt opus utantill, men säkert är att genom innanläsningen och trumpetfansarerna hela arrangementet fick en troligen ingalunda beräknad komisk anstrykning. Publiken sväljde emellertid smickret och applåderade deklamatören. Härefter gafs ÅErnani på ett sätt, som var egnadt att uppväcka angenäma förhoppningar hos vår musikaliska allmänhet, förhoppningar, hvilka stigit med hvarje profrepresentation och hvilkas förverkligande göra hr Gaudelius lika mycken heder som de, vi hoppas det, säkerligen skola bereda honom en ekonomisk fördel. Hvad sällskapets sujetter beträffar, så torde det icke vara svårt att förutspå att fru Moser (sällskapets första(!) primadonna, som en af stadens afkonterfejare naivt nog kallat henne) m:ll Hollandt och hr Fischer-Achten komma att bli publikens gunstlingar. Kostymer och uppsättningen i öfrigt ha varit oklanderliga och vida öfverträffande hvad den glade Osten på sin tid trakterade sin publik med. Baletten, om än hvarken af första eller andra ordningen, är på det hela taget ganska tillfredsställande, hvad solodansöserna beträffar, men från sådane maskeradupptåg af sämsta qvalitet, som fackeldansen i Hernani, derifrån bevare oss hädanefter Apollo och Muserna! Summan utaf lagen blir dock den att publiken kan motse en angenäm opera säsong, för den händelse allt fortgår i samma anda som de hittills gifna representationerna. Detta var veckans första nyhet; den andra och kanhända vigtigaste var prinsens och prinsessans af Wales ankomst. I flera dagar hade den utgjort allmänna samtalsämnet, men en viss osäkerhet om dagen och stunden då det skulle ske rådde det oaktadt hos den större delen af allmänheten, en osäkerhet, hvilken ingalunda förminskades genom ett vilseledande telegram, hvilket blef synligt i måndageus aftontidning. På tisdagen hade dock de skådelystna och nyfikna hunnit att komma till komplett öfvertygelse i saken, det skönjdes klarliga af de ofantliga menniskomassor, hvilka på e. m. började strömma ner till Jernvägstorget. Kl. 6 var nära nog hela torget fullt och alla fönster och ingångar fullsatta med individer, de der genom de dimmiga rutorna till 1:a och 2:dra klassens väntsal sökte uppfånga till att börja med en skymt af den täcka och behagliga gruppen af de 24 unga, smakfullt klädda misserna, som med fyllda blomsterkorgar stodo färdiga att mottaga den så mycket omtalade furstinnan. Bfter en stund at, nu som alltid, långsam väntan, tillkännagåfvo kanonerna ändtligen att det kungliga tåget anländt. Ett sorl af väntan genomfar de församlade, allas blickar vändas mot dörren, deri synes snart prins Oscars välbekanta, resliga gestalt, vid hans sida sväfvar en smärt, fint bildad qvinnofigur med ett obeskrifligt intagande uttryck i de vackra, men något magra och bleka anletsdragen, det är hon, det är Alexandra, fordom Danas blyga dotter och nu den stolta Britannias blifvande herrskarinna! Efter henne följer hennes herre och man, prinsen af Wales, hvars yttre mera påminner om en gentleman, den der haft och fortfarande har det godt, än om en så högt uppsatt herre. Dertill bidrager måhända dock den enkla civila resdrägten, som prinsen bär. För öfrigt går hela passagen genom väntsalen fort som en aning. Ett-tu-tre! — och endast blommorna, hvilka nyligen trampades af så förnäma extremiteter, bära vittne om hvad som passerat. Folkmassan utanför blef dock ännu mera besviken på sina förhoppningar att