Göteborgsposten – 7 oktober 1864, sida 3

att utveckla de skäl, som göra Roms utrymmande önskligt för Frankrike. Roms occupation representerar en interventionshandling, som strider mot en af grundprinciperna för vår folkrätt och är så mycket svårare för oss att rättfärdiga, som vår afsigt med att erbjuda Piemont vårt understöd var att befria Italien från främmande invasion. Depeschen omtalar derefter den meningsskilnad som rådt och bekrättar, att konflikter egt rum mellan de romerska myndigheterna och de franska generalerna. Vi befria oss, heter det vidare, rendast från ett besvärligt politiskt ansvar, som vi ej längre kunna gilla. Depeschen konstaterar den lyckliga förändring, som försiggått i Italien, i det den italienska regeringen slutligen kommit så långt, att hon kunnat upphäfva den mot Rom riktade rörelsen och upphört att framställa som ett absolut program, att Rom skall vara hufvudstaden, i det hon beslutat förflytta regeringens säte till en annan stad. Denna eventualitet har gjort, att man kunnat bestämma upphörandet af occupationen i Rom, sedan de till påfvestolens skydd fastställda stipulationer blifvit uppfyllda. Päfven skall nu ej kunna annat än önska, att det ögonblick vore inne, då hans stols beskyddande genom franska vapen ej mera skall vara nödvändigt för hans säkerhet och då han skall kunna återvända i sin normala regeringsställning. Constitutionnel säger: Då turinertidningarne påstå, att förhandlingar skola ega rum för ernående af att hufvudstadens förflyttning skall ega rum, är detta falskt, ty då hufvudstadens förflyttning är hutvudvilkoret för Roms utrymmande, måste den förra föregå det senare. Det är nu säkert (), att hufvudstadens förflyttning till Florens är stipulerad i ett särskilt protokoll och att det ej finnes några hemliga artiklar. I ett bref från Wieu omtalas sålunda de kommersiela förhållandena i det österrikiska Italien: ÅJag befarar, att mina aningar om, att den närvarande krisen skall utveckla sig till en handelskris, skola gå i fullbordan förr än jag trodde. Rubbningarne i industribranchen gripa alltför djupt in i ett stort antal större och mindre affärsförrättningar, för att kunna så lätt öfvervinnas. Tyvärr lyckas man icke vid olyckor af detta slag att lokalisera följderna. Vår exportplats, Triest, blir isynnerhet starkt berörd deraf. Redan Mohrs fallissement hade berört denna stad. I Milano har huset Cattaneo inställt sina betalningar och derföre har äfven ett ansedt hus i Triest inställt sina betalningar. På samma sätt med hr R. Bertuschi med 300,000 floriners passiva. Börsen krymper under dessa händelsers påtryckning, hvilken ej ringa ökas af fruktan för den italienska frågans vidare utveckling. Denna frågas eventualiteter tagas kanske lätt af de små spekulanterna, hvilka ej se längre än till nästa dag eller på sin höjd till nästa månadsafslutning; men de mått och steg, som vidtagas af de stora husen, hvilka ibland kunna kasta en djupare blick i sakernas sammanhang, tala för, att den italienska frågan, om den än icke innebär några nära liggande faror, likväl öppnar en långvarig period af ständigt skiftande bekymmer. En turinertidning meddelar texten till den proklamation, som romerska nationalkomitåen offentliggjort angående fransk-italienska konventionen. Den har följande lydelse: Romare! Frankrike har ändtligen gemensamt med konungens regering beslutat, att inom en tidrymd, som ej får öfverstiga två år, draga sina trupper tillbaka från Rom. Non-interventionsprincipen har slutligen äfven för oss erhållit gällande kraft. Romerska hofvets otroliga beteende och folkets rättvisa sträfvanden ha gjort slut på den orörlighet som förhindrar romerska frågan från dess lösning. Konungens regering har icke öfvertagit någon förpligtelse, som beröfvar romarena rätten, att ansluta sig till konungariket Italien, eller detta att antaga denna anslutning. I det man af italienska trupperna betingade sig aktning för gränsen, ville man lemna Rom tillbaka åt romarena, hvilka, långt ifrån att vara egda af katolicismen, äro absoluta domare öfver sitt eget öde. Romare! J hafven således i edra egna händer edert öde! J kunnen utöfva den rätt, som man ej mera förbjuder något folk, solkomröstningens rätt. Glömmen dervid dock icke, att j hafven att kämpa mot de klerikala tyrannerna, hvilka man ej kan slå ned som hvarje annat tyranni. Vi ha redan sedan lång tid kunnat öfvertyga oss om, att den romerska curian, för att upprätthålla det verldsliga herraväldet, gjort sitt andliga välde afbräck. Vi måste sätta ett mål för detta missbruk af sammanblandningen af krafter, hvilka ömsesidigt utesluta hvarandra och hota att störta påfvedömet i förderf. Vi ha den dubbla uppgiften att återgifva Rom åt dess gamla rum. Men vi måste för att kunna genomdrifva detta, vara starka, hofsamma och eniga, och vi skola vara det. Romare! Europa har sina ögon fästade på oss, och den allmänna reaktion, som tagit sitt säte i påfvarnes Rom, skall med alla krafter trycka på oss: Låtom oss förbereda och ej gifva någon blotta, som kan bli en förevänning emot oss. Vi skola akta biskopen af Rom, om vi ock omstörta den vildaste regering. Låtom oss våra starka, romare, och framti den skall vara vår Lätom oss vara starka, ty alla länders satraper skola snart skocka sig kring den påfliga fanan. Vi måste ha en enda vilja och en enda arm, för att tillintetgöra reaktionens sista föreningspunkt, den ständiga hotelsen mot Italien och det civiliserade Europa. Romare, låtom oss visa oss vårt höga öde värdiga! Vi ha en stor uppgift: den, att ——— om AC .LÄ