Göteborgsposten – 6 oktober 1864, sida 1

jag vill låta mylady veta, att jag är det. Ni skall ej — — Vänta, lord Oakburn — jag ber om ursäkt, afbröt hon. Jag skulle omöjligt kunna stanna här mot lady Janes vilja. Ni har kanske icke tänkt, huru omöjligt det är för en person i den underordnade ställning, som jag innehar, att motsätta sig henne. Det läte sig verkligen icke göra. Lord Oakburn morrade, men svarade icke. Kanske började han inse det förnuftiga i rasonnemanget. — Ni tillhör mig numera, sade han omsider. Jag vill icke tiliåta, att ni köres ut såder. — Jag skall trifvas bättre hemma. Jag skulle ändå nödgats att flytta snart, om — om — jag menar, afbröt hon stammande och tvekande, ty hon ville ogerna öp et vidröra sina utsigter, innan de voro säkrare — jug måste ha lemnat ert hus, innan — — Innan ni kunde åter inträda i det som min hustru, inföll earlen lugnare. Må så vara. Det förekommer mig, som om ni hade rätt. Och när ni återkommer, blir det er tur att qväsa lady Jane. Miss Lethwait tänkte på att lady Jane var icke den, som skulle låta sig qväsas af henne eller någon annan, och en mörk skugga tycktes resa sig framför henue och båda henne en svår framtid. En fråga från lord Oakburn återkallade henne till det närvarande. — När blir ni färdig? — Om en timma, sade hon. Jag har ej mycket saker att lägga in. (Forts.)