Göteborgsposten – 4 oktober 1864, sida 2

mot hos honom och stod passivt och emottog kyssen! Ingen penna kan uttrycka det djupa förakt, som Jane Chesney från det ögonblick hyste för henne. För renhjertad, för högsinnad och för finkänslig att öfverraska dem aflägsnade Jane sig med ljudlösa steg, men earlen hade observerat, att sammetsgardinen rörts. Dörren till rummet var blott att skjuta framför öppningen, och miss Lethwait hade skjutit den tillbaka, när lorden rökat sin pipa. Inom den voro fästade karmosinröda gardiner. Gardinen rördes, och lord Oakburn, som förmodligen tyckte, att han länge nog hållit sig undan sina gäster, och att gästfrihetens lagar kräfde, att han åter visade sig för dem, gick ut till dem. Jane dröjde ett ögonblick och gick derefter in. Guvernanten satt med hopknäppta händer, som vore hon försänkt i djupa tankar; ögonen stirrade utan att vara fästade på något särskildt, och på hvardera kinden brann en fläck lika mörkröd som geraminkransen på hennes hår. — Är ni här, miss Lethwait? Jag har sökt er öfverallt. Tillat mig bedja er att egna lämplig uppmärksamhet åt lady Lucy. Hon talade med en hög befallande röst, som guvernanten aldrig förr hört den lugna Jane Chesney begagna. Miss Lethwait böjde hufvudet, när hon gick ur rummet, för att se efter Lucy, och sinnesrörelsens scharlakansfärg på hennes kinder lemnade rum åt blekhet. Jane följde henne med ögonen, då hon gick ut. Hor var icke den, som ställde gerna till scener, men hon må ste hopprässa sina läppar, för att hindra dem att öppne