Göteborgsposten – 4 oktober 1864, sida 2

Den älskande och den älskliga, den rena och den beslåckade, den brottsliga och den oskyldiga — alla ha de dukat under för de gyllene drömmar, som föresväfvat dem. Hade miss Lethwait stätt emot dem, skulle hon varit mer an qvinna. Lord Oakburn väntade på hennes svar med tålamod — åtminstone med mera tålamod än han brukade visa. — Om ni vill gifta er med mig, mylord, så samtycker jag dertill, sade hon och hennes läppar skälfde, när hon gaf vika för frestelsen. Jag vill bemöda mig om att bli en god och trogen maka åt er. — Då är saken argjord, sade den prosaiske earlen med mera rättframhet än artighet. Men han lade hauden äter på hennes axel och lutade sig för att trycka en kyss på hennes läppar. Just då stod i dörren en, hvars stolta ögonlock höjdes vittnande om hennes öfverraskning, och hvars blod kokade af harm. Det var lady Jane Chesney. Hon hade, i följd af hvad hon fått veta af Lucy, kommit för att söka upp guvernanten. Jane misstänkte icke, att någon allvarlig afsigt gaf denna kyss vigt. Det hade icke ett ögonblick fallit Jane in, att hennes far skulle gifta om sig. I hennes hängifvenhet, hennes utomordentliga kärlek hade icke funnits en remna, der en sådan id kunde insmyga sig. Hon stirrade, men hon trodde blott, att han gjort sig skyldig till en dårskap, som icke ens skulle varit ursägtlig hos en ung man, då miss Lethwaits ställning i huset togs i betraktande, men som var mer än oursäktligt hos lord Oakburn. Och guvernanten, som dröjde inne i rum