Göteborgsposten – 4 oktober 1864, sida 2

I det gnisslande låset nyckeln vreds kring, Och ett lockbete hopsatt af granna ting Ur askan tog han; der lyste så bjert En fjärils vingar, en påfagelsstjert. Vid röda toffeln en hårlock man såg, Vid sidenbandet ett perlband låg Och en packa af bref, från hvars veck sig spred Superfin parfym och det med besked, Så presten svimmande föll i tro, Att själen på väg var till evig ro. För grannlåter sådana som dessa har mången qvinna sålt sin själ och ännu flera salt hjerta och hand. Alla behagude de miss Lethwait, alla voro de — den röda toffeln, harlocken, sidenbandet och perlbandet — symboler af de njutningar, som väntade henne, som blefve lord Oakburns maka. Hvad som lockade miss Lethwait minst var den alltför starkt doftande brefyackan; kärleksbrof från den gamle pären måste bli löjliga. Skulle hon fastna på lockbetet? Hör hvad det, hvilket den rode fiskaren satte ut, uträttade: Det nappade — hvem föll der ner? En fager dam der låg. Men ack, läpparnas ros icke blomstrade mer Vildt flög hennes svarta hår. Ha! ha! sade fiskaren skälmskt och log, Jag fästmannen redan har! Men presten djupa suckar; Han ofta välsignat — han mins det nog — Det djupblå ögonpar. 7