Göteborgsposten – 4 oktober 1864, sida 1

min vilja. Jag skulle just vilja se dem försöka på. Laura har gjort sitt vol, Clarice har ströfvat omkring, ingen vet hvart, Lucy är ett barn, och hvad Jane angår — tror ni icke, att hon har sundt förnuft? Guvernamen svarade icke. Hon tycktes bemöda sig om att hålla sina darrande läppar stilla. — Hör på, miss Lethwait. Samma dag jag tillträdde titeln beslöt jag gifta mig; jag måste nödvändigt göra det. Den närmaste arftagaren är aflägsen på allt sätt; han kan knappt kallas min kusin och han har uppehållit sig i Nya Skottland eller på något annat ställe utomlands alltsedan han var pojke. Det vore just hyggligt, om en sådan der figur skulle efterträda mig. Hvar och en med något vett i toppseglen har kunnat veta, att jag ämnat gifta mig, och min söta vän, ni har en präktig figur, och jag behöfver ej fråga efter något annat, och jag tycker om er, och det är nog. Vill ni bli lady Oakburn? Miss Lethwait öfverfölls af en häftig darrning; hon blef så upprörd som hon möjligen kunde bli. Hon hade åtskilliga verkligen goda och älskliga egenskaper, och hon ville ej ge anledning till osämja mellan earlen och hans barn. I detta ögonblick blef det förflutna klart för henne, och hon insäg, att möjligheten att bli grefvinna Oakburn föresväfvat henne såsom hennes lifs mest förledande lockelse. Huru få — huru få ha styrka att motstå sådana lockelser! Läsare, mins du de rader af Praed, hvari abboten af Glastonbury, som gått ut midt på sommardagen, ser den Åröde iskaren arbeta i sitt yrke och stannar, för att betrakta honom.