Göteborgsposten – 4 oktober 1864, sida 1

af Oakburn och göra min härd till er, så skall jag åtaga mig er. Det var visserligen ett temligen besynnerligt sätt att fria; gikten och giftermålet blandades på ett olämpligt sätt tillsammans. Men earlen var ingen holman; han kunde blott öppet uttala sitt hjertas tankar. — Hvad säger ni? fortfor han, nästan innan hon kunde hunnit att säga något. Hon sköt långsamt earlens hand från sin axel och lyfte upp sina våta ögon mot hans. Tärarna voro uppriktiga liksom hans ord; sinnesrörelsen — kanske tacksamheten hade framkallat dem. — Jag är mycket tacksam för ert anbud, lord Oakburn, men det låter sig icke göra. — Hvarför icke? — Det — det — det skulle misshaga edra döttrar, mylord. De skulle aldrig kunna föriika sig med att jag blef er hustru. — Hvad vill det säga? ropade den uppretade earlen, som ej tålde motsägelse från något håll. Mina döttrar? Hvad angår det dem? Jag är icke deras man; de kunna skaffa sig män sjelfva. — Jag är ung — yngre än lady Jane, sade hon, i det den inre kampen gjorde hennes läppar bleka. Lord Oakburn, om ni gifte er med mig, skulle detta kanske förorsaka osämja mellaa er och alla edra döttrar och isynnerhet mellan er och lady Jane. Jag inser — jag inser klart, att detta måste inträffa. — Vid Jupiter! mina döttrar skola icke sätta sig mot