i denna verld, och vi måste hålla till godo med dem, som vi erhålla. Stundom förekommer det mig — jag vet icke om jag har orätt deri — att ju värre min lott är i denna verlden, desto bättre blir den i den tillkommande. — Det är onekligt, att rikedom och förmåga är olika deladt här i verlden, sadej earlen, som tänkte på sitt fordna lif, som varit en kamp mot fattigdomen. — Ja, det äro de, det äro de bestämdt, svarade hon bittert. Och det värsta är att man är så fjettrad vid sin lott, att man icke kan slita sig lös från den. Liksom en stackars fågel, som är inspärrad i en bur, oupphörligt slår vingarna mot jerngallret och söker befria sig ur sitt fängelse och lyckas ej deri, så utslitas våra tankeförmögenheter under de ständiga bemödandena att befria oss från den träldom, som pålagts oss af ödet. Jag har ej skapats, för att tillbringa mitt lif i beroende, i slafveri, jag känner dagligen och stundeligen, att så ej är. Jag känner att min själ, mitt hjerta och mitt förstånd blifvit skapadt för nåsot högre; men detta är min lott, och jag måste nöja mig med den. — Vill ni dela min lott? frågade earlen plötsligt. Guvernanten såg honom in i ögonen skarpt och forskande, som misstänkte hon, att hans ord varit blott ett gäckande skämt. Pären nalkades henne och lade handen på hennes axel. — Jag är en femtionioårs sjögast, miss Lethwait, men ler är ännu godt timmer i mig. Jug har aldrig haft nåson annan åkomma än gikt, och om ni vill bli grefvinna