Göteborgsposten – 3 oktober 1864, sida 2

—— F , 1 ACUIHGA TIKCUIIIIIB 4åISIIVA ett löfte, skulle han uppträda som medlare i Turin, på det en öfverenskommelse om ömsesidiga eftergifter måtte bringas till stånd. Enl. Corr. Havas lyder konventionen af d. 15 sept. sålunda: Art. 1. H. M:t fransmännens kejsares regering förbinder sig att draga sina trupper tillbaka från den hel. stolens territorium, alltsom denna bildar en armå af katoliker från utlandet. Truppernas afmarsch skall försiggå inom tvenne ärs förlopp. Art. 2. H. M:t konungens af Italien regering förbinder sig å sin sida, att icko lägga hinder i vägen för bildandet af den pålliga Jarcöcn, under förutsätming af, att den aldrig — Dn M TP ev tje r någon fara för Italien. 3. I. M:t konungens af Italien ro1 örrbinder sig dessutom, att respektera den hel. stolens nuvarande territorium och skydda det mot hvarje angrepp utifrån. i Art. 4. H. M:t konungens af Italien regering förklarar sig villig, att inleda underhandlingar om ötvertagandet af den skuld, som härrör från de förutvarande romerska I provinserna. Otverenskommelson om hufvudstadens förflyttning till Rom synes således ha varit muntlig. Under rubrik Det nya Europa skrifves d. 22 sept. från Paris till en wienertidn. töljande: Do egentliga, af italienska underhandlare ledda förhandlingarne, hade redan i första hälften at förra månaden afbrutits och man hade i Turin redan funnit sig i att som ett häftigt afslag anse kejsarens slutliga yttrande, att han skulle rådgöra med sig sjelf, om ej konungariket Italien möjligen skulle kunna gagnas derigenom, att Frankrike icke uppställde nonintervontionspolitiken som system, — då plötsligt Victor Emanuel öfverraskades d. 17 aug. på jagten af en till honom genom en adjutant från franske kejsaren öfverlemnad handskrifvelse. Denna utvecklade utan att fästa afseende vid de hittills förda underhandlingarne, den tanken, att det vore för det sedan femtio år på den nya rätten och de nya institutionerna un ga Europa en nödvändighet, att fastare åtdraga de under vissa omständigheter bestående solidaritetsbanden, emedan det är säkert, ati det gamla Europa, följande samma instinkt, bereder sig till att intaga en Position, hvilken, utan att direkte hota det unga Europa, likväl är af omisskänligt demonstrativ natur. Det unga Europa hvarken skall eller vill gå aggressivt tillväga; det är tillräckligt, att det förbereder sig för alla eventualiteter. Konung Victor Emanuel tyckes genast ha uppfattat hela vidden af denna antydan, ty han anslöt sig genast med hela sin själ deråt. Liksom förut kejsarens bref, gick äfven konungens svar vid sidan af ministrarne. Prins Humbert var den som öfverlemnade sin fars handskrifvolso. Nu först drog Napoleon ministern Drouyn de Lhuys med i hemligheten, och dennes råd var af stor verkan vid det nu uppställda förslaget till grunderna för on öfverenskommelse. Hufvudbestämmelserna deri voro ott absolut afträdande frän Rom, öfvertagandot af 06:delar af den romerska statsskulden, den italienska hufvudstadens förflyttning till Florens. Då Victor Emanuel fick del af förslaget, ville han ej absolut afstå från Rom derigenom att han förklarade Florens för sitt rikes hufvudstad. Kejsaren å sin sida påstod, att han endast på dessa grunder kunde underhandla, och planen var nära att åter stranda, då prins Humbert, hvilken saken af lätt begripliga skäl låg mycket om hjertat, i de mest bevekande ordalag skref till sin broder och i det regerande husets intresse besvor honom, att uppbjuda hela sitt, som bekant, stora inflytande hos fadren, för att förmå denna obetingadt lita på kejsaren. Detta verkade. Victor Emanuel tog tillbaka sina invändningar, deremot gick kejsaren in på att afståendet från Rom ej skulle formuleras som ovilkorligt. Ofverenskommelsen blef såmedelst beslutad och i den form, att trenne aktstycken undertecknades. Det första af dessa innehåller den egentliga konventionen, hvilken är undertecknad at Victor Emanuel allena, emedan den blott innehåller de af honom åtagna förpligtelser (afståendo från Rom och hufvudstadens förflyttning). Det andra aktstyckot innehåller ett defensivt och eventuelt offensivt fördrag, som är undertecknadt af båda suveränerna; det tredje aktstycket innehäller de hemliga klausuler, hvilka naturl. icke bli förelagda det italienska parlamentet. Ang. innehåflot af detta aktstycke erfar man blott att det innehåller tre artiklar, at hvilka en bestämmer storleken af den militärhjelp Frankrike skulle lemna, i händelse Victor Emanuel ej skulle vara nog stark, att kunna bryta ned rörelsepartiets motstånd i Italien. De båda andra artiklarne i det hemliga fördraget innehålla jemte garanien för det nu innehafvande territoriet bestämmelser ang. den militära hjelp Frankrike skall lemna, i händelse af ett angrepp utifrån på alien och, förljudes det, bestämmelser, ö afse eventualiteter i afseende nå Va.