Göteborgsposten – 3 oktober 1864, sida 1

göra sig skyldig dertill, skulle hon djupt föraktat henne. Och dock — arbetade hon denna afton i en sådan syftning? Hon uppmuntrade honom visserligen icke, men hon stod der och visste dock, att pärens beundrande blickar voro fästade på henne. Hon stannade i rummet och visste dock, att hon ej hade något att göra der, hon insåg, att hon ej handlade rätt mot lady Jane, då hon uppehöll sig der, derföre att denna naturligtvis trodde, att hon var tillsammans med de öfriga gästerna, och hade åtagit sig att bereda honom tillfälle att röka den efterlängtade pipan; hon hade stoppat den åt honom och väntade inne i tobaksröken, medan han rökade den. I sitt följande lif kunde miss Lethwait aldrig rätt förlika sitt uppförande den aftonen med sitt samvete. — Tycker ni om allt detta sorl och hvimmel? frågaearlen plötsligt. — Nej, lord Oakburn. Det bländar mina ögon och gör att jag knappt kan andas. Men jag är icke van dervid. — Jag vill, min själ, hellre vara ute för en storm vid nordpolen. Jag sade till Jane, att det skulle bli fasligt besvärligt att ha alla de menniskorna här, men hon hörde icke upp att tala om sällskapslifvets anspråk. Jag är såäker på att sällskanslifvet snart skulle gå under, om det ej skulle ha mer anspråk på andra än på mig. — Det bästa sällskapslifvet är det vid vår egen härd — för dem neml. som ha några härdar att hålla sig till. — Så pass ha vi väl alla, sade carlen. (Forts .)