Göteborgsposten – 30 september 1864, sida 1

Lordens döttrar.) Af sörf. till Slottet East Lynne, Denna gång lät enkegrefvinnan honom storma så mycket han ville utan att svara honom; hon intresserade sig verkligen för sina nigcer, och den underrättelse, som Jane medfört, hade förskräckt henne. Frukost! Nej, de voro för bestörta, för djupt bekymrade att kunna sitta vid ett frukostbord. — Jag har beherrskat mig, så länge jag kunde, ropade enkegrefvinnan, i det hon kastade tillbaka hattens hakband och slungade förebrående blickar på lord Oakburn. Hvarje Måndagsmorgon, som passerat, sedan ni kom till London, har jag sagt till mig sjelf: Han får henne tillbaka denna vecka, men den veckan har gått liksom de föregående, och han — du Oakburn — har icke fått henne tillbaka, och när jag i morse satte mig att frukostera, sade jag till mig sjelf: i dag far jag och frågar hvad han tänker om sig sjelf. Och jag är kommen hit. Nå Oakburn? Den stackars Jane, som var ur stånd att hämma de begge andras raseri, erinrade sig, att lady Oakburn varit lika färdig att lemna Clarice på egen hand som earlen — Forts. fr. N:o 226.