Göteborgsposten – 29 september 1864, sida 2

— Jag var i rummet hos pappa och miss Lethwait, när tant Oakburn kom — — — Hvad skulle du och miss Lethvait der? — Vi skulle ta de der ritningarne. Vi visste icke att pappa var der, och han uppehöll oss och talade med oss, och så kom tant Oakburn. Vet du, Jane, hon såg ut som om hon var ond på pappa, och hon sade hvarken god morgon! eller hur står det till? till honom, utan frågade honom, om han icke skämdes öfver att låta Clarice vara ute som guvernant, och då började de gräla, och miss Lethwait gick sin väg med mig. — Hvad det är besynnerligt att de vilja ha henne hem helt plötsligt nu då vi icke kunna finna henne! tänkte Jane. Hon vinkade åt Lucy att gå upp på arbetsrummet och gick sjelf in i salongen. Lord Oakburn stod midt på golfvet; hans tunga och hans käpp utförde en duett. Enkegrefvinnans schal låg på en stol, hennes hatt satt på sned, hennes kinder glödde och hon sjelf talade lika häftigt och ännu högre än earlen. Men de hade aflägsnat sig från det ämne, som utgjorde dispytens utgångspunkt, och afhandlat minst ett dussin andra, och just nu tvistade de om uthyrandet af Chesney Oaks till James Marden, hvilket nu var afgjordt. Janes inträde gjorde slut på trätandet. Earlen sänkte sin röst, och lady Oakburn satte hatten till rätta på hufvudet. Dylika dispyter förekommo så ofta mellan dessa begge parsoner, att ingendera efteråt behöll mycken ovilja