Göteborgsposten – 29 september 1864, sida 2

vagn med tungt hjerta, Hvad hon hade att meddela lord Oakburn var ingenting mindre än tillfredsställande. Ett annat ekipage med schabraker, krona, den Oakburnska familjens sköldemärke och vederbörlig betjening höll utanför förstugudörren vid Portland Place, när Jane återkom dit. Det var lady Oakburns. Jane gick in i förstugan och hörde från det rum, hvari hon om morgonen lemnat sin far, ljudet af tvistande röster. Earlen och hans gamla tant enkegrefvinnan roade sig återigen med en dispyt. Lucy kom springande nedför trappan och sade: — Jane, har du kommit tillbaka, för att åka ut med mig? Jane lutade sig och kysste henne samt sade: — Du vet, kära Lucy, att jag aldrig med flit bryter ett löfte, men jag är nästan rädd att jag måste göra det denna gång. Jag tror knappt, att jag kan fara till den botaniska festen. Jag har fått höra något ledsamt, och jag måste meddela pappa det så godt jag kan. Men far jag icke dit med dig i dag, gör jag det en annan dag. — Hvad är det för något ledsamt? frågade Lucy med ett barns öppenhjertiga nyfikenhet. — Det kan jag icke säga nu, Lucy, Gå tillbaka till miss Lethwait. Hur länge har tant Oakburn va rit här? — Mycket länge, svarade Lucy upplysande. Hon grälar med pappa om Clarice. — Om Clarice! upprepade Jane. Hvad säger hon om Clarice?