Göteborgsposten – 29 september 1864, sida 2

Fran Utlandet. Alla de italienska tidningarne äro fulla med berättelser och kommentarier ang. den fransk-italienska konventionen. De först sväfvande åsigterna derom visa sig nu fastare, sedan den första öfverraskningen passerats. Och då italienarne sjelfva börja alltmera visa sin belåtenhet, gör den europeiska pressen det äfven, ty saken rör dock i det hela mest italienarne. Inom den franska finansverlden gör vändningen i romerska frågan det största uppseende och man kan alldeles icke tro eller begripa, huru konventionen kunnat afslutas, utan att det hel. kollegiet i Rom derom erhållit någon underrättelse eller blifvit tillfrågadt om, huru det tänker ställa sig dertill med sin hittills öfliga parole: non possumus! Man är öfvertygad, att italienska parlamentet skall med imposant majestät votera hufvudstadens förflyttning från Turin till Florens, just med tanke på detta non possumus. Inom sjelfva den stora allmänheten i Frankrike har konventionen gjort ett godt intryck, och kejsaren har äfven i valet af tidpunkten gjort ett lyckligt steg. I första början ansåg man konventionen vara en stolt utmaning, ett lämpligt svar på den föregifna österrikiska allianslustan. Andra talade, skrifver en korresp, om hemliga klausuler, hvilka skola vara riktade mot Österrike och skulle ha Venetiens eröfring till mål. La Frances uppträdande, i frågan (se nedan) synes äfven ha talat för denna uppfattning. Men detta tal om hemliga öfverenskommelser saknar all grund, likaså pratet om någon oenighet, som skulle med anledning af frågan ha uppstått mellan kejsaren och hans gemål. Oaktadt sina lifliga sympatier för den hel. stolen, försäkrar korresp., är dock den höga frun öfvertygad om nödvändigheten af det till Italien gjorda medgifvandet. Han (korresp.) är vidare öfvertygad om, att Österrike icke skall visa sig särdeles vresigt öfver konventionen, utan hålla god min i elaktspel. Betecknande är den säkerhet, hvarmed man antager ett närmande ha egt rum mellan Frankrike och England, hvilken senare makt kan med säkerhet antagas redan på förhand ha förklarat sig gynsamt för konventionens bringande i verket. Den artikel, hvari det inspirerade bladet la France söker liksom välta skulden för konventionen ötver på Österrike, med anledning af dess besynnerliga hållning, är ej utan sin märklighet och lyder sålunda: Hvartöre denna ofördröjliga förflyttaing af hufvudstaden? Den specielt härom tillfrågade italienska krigskomitåen har på nämnde fråga svarat, att Turin icke är tillräckligt skyddadt, att Österrike kan inom 24 timmar kasta sina armåeer in i hjertat af konungariket Italien och besätta dettas hufvudstad. Men hvadan dessa plötsliga farhågor och försigtighetsmått? Öppet taladt, väcktes de till lif ej allenast genom Österrikes hållning mot Italien och de militära anordningar, som det vidtager på gränsen mellan de båda staterna, utan äfven och ej mindre genom. de rykten, som funnit tilltro på grund af furstesammankomsterna i Kissingen och Karlsbad och genom de allianseventualiteter, som man dervid lät framskymta i den österrikiska politikens intresse mot Italiens intressen. Victor Emanuels regering kunde ej värja sig emot farhågan, att en offensiv rörelse plötsligt skulle kunna bryta lös, hvilken skulle det nya konungarikets be