Göteborgsposten – 29 september 1864, sida 2

det Chesneyska lynnet, och det är envist. Det är just saken! ö — Tant, sade Jane med matt röst, pappa, sade hon nästan utan att veta till hvilken af dem hon skulle vända sig, eller hur hon skulle lägga sina ord. Jag kan tyvärr ej finna Clarice. Hon — — jag — — Begge afbröto henne på en gång, i det de utgöto sin vrede på henne. Hvad menade hon med att Clarice icke kunde finnas? hon hade ju hela tiden sagt, att hon visste hvar hon var. Den stackars Jane måste förklara sig. Hon sade, att hon trott sig veta, hvar Clarice fanns, men att denna ej varit der sedan Juni månad förlidet år. Efterhand utpressade de hela historien ur Jane — Clarices hemlighetsfulla flyttning från mrs West (den såg verkligen mystisk ut) och den omständigheten, att hon aldrig sedan hörts af. Det blefve ganska svårt att beskrifva den bestörtning detta väckte hos earlen. När han kom till en klar insigt af att Clarice var förlorad — förlorad så vidt man kunde se för närvarande — blef hans sinnesstämning förfärlig. Han stormade, han slog omkring sig, han pratade, han grälade på den stackars syndabocken Pompey, som icke haft det ringaste att göra med saken, men som olyckligtvis råkat komma in i rummet, för att säga att frukosten var serverad, han grälade på lady Oakburn, han grälade på Jane. (Forts.)