Göteborgsposten – 29 september 1864, sida 2

för den andra eller ens mindes hvad han egentligen haft att klaga öfver, eller hvilka ohöfligheter, som blifvit sagda. — Nå, hvar är hon, sade lorden fill Jane. Jane visste endast alltför väl hvem han menade. Enkegrefvinnans närvaro gjorde det ännu svårare för henne att framställa förhållandet. Men hon vågade icke uppskjuta svaret på fadrens fråga eller dölja icke straxt, och för honom, att hon icke funnit Clarice. Hon svarade dock earlen sade: — Har du henne med dig? — Nej, pappa. Jag — — — Då vill jag vädja till folkrätten! dundrade earlen och arbetade på ett olycksbådande sätt med käppen. Dir tant är kommen hit med order för Clarices räkning — alldeles som om jag icke på egen hand kunde sköta om mina affärer lika väl som jag skulle göra om jag lät led: mig af någon annan. — Nej, det kan du icke, Oakburn! Det kan du icke ! — Och som om jag icke ämnade sköta dem efter ege behag utan att fråga efter någon inblandning, fortfor ear len ännu bittrare. Hon är min dotter, och hon är icke er — Hvarför hindrade du henne icke då att ge sig ut! hvarför drog du henne icke tillbaka med rep? sade enke grefvinnan barskt, i det hon nickade mot sin motståndare Det skulle jag ha gjort. som jag också sagt er tio gånger Hvad säger Clarice sjelf? tillade hon i det hon vände sig häftigt mot Jane. Hvarför kom hon icke hem af eger vilja utan att vänta på att bli efterskickad? Hon ha j j