lkättegångsoch Polissaker. Poliskammaren. I gär sortsattes sorhöret angående den eldsväda som d. 16 d:s var nära att utbryta i huset n:o 71 af 3:dje roten i Majorna (vid Koopmans gata) och för hvars anläggande gossarne A. E. Lindgren och J. R. Svenoson varit misstänkta. Den förre förnekade helt och hållet att ha någon vetskap om eldsvådan, bedyrade gång på gång att han var oskyldig och tjöt förskräckligt. Denne pojke har redan tvenne gåuger förut stått inför polisen tilltalad för brott, den ena gången emedan han stulit koppar på Gamla Varfvet och den andra för stölden af en klocka. Båda gångerna har han visat sig förhärdad. Den andre, J. R. Svensson eller Cron, hade deremot i häktet kommit på bättre tankar. Han berättade, att h n jemte Lindgren varit nere på en äng för att Åsläppa upp dufvor, som egdes af en yrgling vid namn Slättberg. Då de kommo derifrån sprang Lindgren från honom, sägande: Nu skall jag göra, något ondtX. L. skyndade vidare ned till en vedbod belägen på nämnde tomt, som var tillhörig ett par bönder, lade sig ned på marken bredvid väggen och sågs nu skrapa någonting, förmodligen strykstickor, mot en sten vid sin sida, hvarefter han gång på gång stack handen in i en spricka på väggen. Svensson förklarade dock att han ej visste hvad meningen härmed var. Lindgren hade sedermera yttrat till S. att om han omtalade detta skulle han få stryk så att hans ögon blefve blåa. Hvad beträffar Svenssons uppgifter om L. synas de vara sanna, enär de fullt öfverensstämma med hvad tvenne mindre gossar vid ett söregående förhör berättat. Deremo: förklarade han om sig sjelf att han på asständ äskådat L:s manövrer, något som stred mot besagde gossars uppgifter. Dessa sad: sig nemligen ha sett huru äfven S. bidrog till att befordra elden. ( Lindgren förnekade fortfarande Svenssons uppgifter, himlade sig öfver att S. på detta sätt kunde stå och beljuga honom samt klagade öfver att S. Cej hade något samvete. En hustru Annika Hjort berättade, att hon på eftermiddagen efter eldsvådan befann sig i närheten af Koopmans gata. Johan Svensson befann sig äfven der. En annan pojke kom dervid fram och yttrade till Svensson: De säga att det är du som fyrat på, så att nu är du olycklig. Härpå hade S. svarat: Nej det var osanning, det var nog Lindgren som gjorde det. Af sedermera afhörde vittnen intygades, att båda pojkarne verkligen befunnit sig i sina hem natten till den 17, då den stora eldsvåda, som tog sin början hos Kjellmans, timade. Enär äfven de andra häktade pojkarne, om hvilka ref, strax skall nämna något, äfven bevisligen varit hemma ifrågavarande natt synes det som skulle ett tredje ännu oupptäckt mordbrännarband finnas qvar i Majorna, hvilket anlagt såväl denna som de öfriga hvilka släckts utan att förorsaka större skada. Fullt ådagalagdt blef deremot ej, att Svensson eller Lindgren icke anlagt den eldsvåda som sedermera på eftermiddagen inträffade i huset n:o 74 af Majornas tredje rote. : — Gossarne F. O. Petersson och Johan Nilsson infördes derefter från cellfängelset. Dessa vidhöllo sitt redan vid förra förhöret gjorda erkännande, nemligen att de förorsakat den hos timmermannen M. Söderström timade mindre eldsvåda samt att de såväl ämnat tända eld hos skepparen Kjellman och skomakaren Johansson som gjort ett misslyckadt försök dertill hos enkefru Gunnarson. Deremot förnekade de alldeles att ha gjort mordbrandsanläggningar på ett par andra ställen, hvilka dock i tid upptäckts så att faran blifvit afböjd. Under det s. k. bomhuset vid Stigbergsliden hade en mängd halmtappar och dylikt blifvit upptäckta synbarligen afsedda att komma till gagns vid en blifvande mordbrandsanläggning. Pojkarne förnekade likväl all kännedom härom. Afsigten med dessa brandanläggningar sade de fortfarande ha varit att komma i tillfälle att i ruinerna plocka gammalt jernoch kopparskräp. Sådant hade de nembgen vid tidigare eldsvådor samlat samt sålt för 6 3 9 skilling, och det var denna vinst som lockat dem. — Något begrepp om det rysliga i sitt företag syntes de ej ha. Då polismästaren frågade den ene af dem om de ej tänkt på, huru ondt de derigenom skulle komma att göra andra menniskor, svarade han: Ja, jag har flera gånger sagt att vi kunde råka i olycka derför. Vid en annan fråga, om ej Johan Nilsson ångrade sitt brott, yttrade han: Jo, Jag ber till Gud att slippa ifrån. Petersson uppgaf att det varit Nilsson, som först yttrat att de borde tända på nägonstades, under yttrande att det icke vore farligt, något som han sjelf bäst visste, enär han vid sex års ålder tändt på ett svinhus. Målet som nu var tillräckligt utredt remitterades till Sävedahls häradsrätt, och qvarsitta så väl Petersson och Nilsson, som förutnämnde Lindgren och Svensson i cellfångelset. — Ett kortare förhör anställdes angående ett anbud till eldsvåda i handl. Mandals hus och ett dylikt i skomakaren Anderssons fastighet företogs, men som dessa inträffat efter de fyra pojkarnes häktande och ingen anledning för närvarande finnes till misstankar mot några andra, fingo målen bero på ny anmälan. — Såsom för några dagar sedan omnämndes blef vo fyra pojkar häktade för begångna stölder af åtskilliga dryckesvaror ur ett par källare äfvensom för inbrott i en handelsbod. Af pojkarne infördes först en med namnet Wohlfart, fjorton år gammal. Han erkände att han jemte en annan på räddningsinstitutet å Hisingen intagen pojke vid namn H. Pettersson natten till d. 18 d:s ur en källare belägen i ett af de Lorsnska husen vid Pustervik och tillhörig handl. Corner tillgripit punsch