OQO EA MVAR 4191 LVvUTIUUI Ve Från Utlandet. Meningarne om den franshitalienska konventionen börja åter bli delade. Den betraktas nu som mindre gynnsam för Italien, än man först velat tro. Den har också endast genom konung Victor Emanuels otälighet kommit till. Anmärkningsvärdt är det ur det rådande politiska kaos framträdande faktum, nemligen att på senare tider schism rådt inom den italienska ministren, såsom man nu kan finna med anledning af denna fråga. Partierna ha vägt jemnt emot hvarandra, så att man aldrig kunde komma till enhet. Detta harmade Victor Emanuel, som ätven ifrigt uppmanade till enighet. Emellertid pågingo underhandlingarne, förda å Italiens sida af Nigra och, enligt all sannolikhet, general Lamarmora. Konventionen blef afslutad och närmaste följden blef den törutvarande italienska ministerens afskedstagande, hvarefter Lamarmora fick i uppdrag att bilda en ny minister. Anmärkningsvätl dt är, berättas nu äfven, att Garibaldi är fullkomligt trisk, att han kastat bort kryckorna och åter börjat sina morgonpromenader på Getön. Afven Fanti, som låg dödssjuk, säges vara räddad. Det är derföre möjligt, att demokraterna, hvilka icke skola finna konventionens bestämmelser tillfredsställande, ej skola draga i betänkande att börja röra upp oroslågor, tillfölje af konventionen. I Turin hölls efter det ministerråd, i hvilket konventionen förelades och som slutades med ministrarnes afskedstagande, i all hast ett krigsråd, hvari konung Victor Emanuel framställde den fråga, om Turin icke vore afstrategiska skäl föga lämpligt till hufvudstad och om ej Florens borde föredragas. Krigsrådet instämde deri, att frågan bör framläggas för parlamentet. På grund deraf beslöts ock kamrarnes inkallande till d. 5 okt. Korrespondenterna från Paris såväl som de officiösa franska tidningarne äro nu enstämmiga uti, att framhålla ombytet af hufvudstad såsom det vigtigaste näst det, att Italien härigenom afsagt sig Rom såsom hufvudstad. Men man borde erinra sig, att detta beror af italienska parlamentet. Det är parlamentet, som dekreterat att Rom är Italiens hufvudstad. Det är derföre äfven parlamentet ensamt, som kan afgöra om Italien afstår från detta beslut eller icke. Tills detta afträdande föreligger som ett faktum, har man allt skäl att hälla sig afvaktande. Det är sannolikt att parlamentet godkänner valet af Flocens till hufvudstad, men det blir då provisionelt, och säkert är väl att intet annat beslut kan i detta fall fattas. Florens kan endast vara en provisionel hufvudstad, liksom Turin ännu är det. Den enda rätta vägen för till Rom, och förr eller senare skall ock den eviga staden åter blifva det eniga Italias hufvudstad. Väl vore emellertid, om de liberala ej i förtid hopkrånglade genom agitationer trågan, utan förhölle sig afvaktande. För Italien är nu enighet mer än någonsin at nöden. Parti slitningar skola blott, för längre eller kortare tid, hämma dess utvecklingsgång. Ett hinder af annan art torde emellertid möjligen kunna uppstå, och det vore, om påfven skulle för sin del vägra att inlåta sig på någon sådan transaktion som den här till-tänkta. Kejsar Napoleon påstås ha antagit, att påfven skall finna konventionen gynsam och derföre gå in derpå. Men om han ej skulle göra det. — Hvad då? Och mer än tvifvelaktigt torde det i alla händelser vara. ty ett sådant erkännande skulle innebära påfvens sanktionering af Romagnans, Umbriens och Markernas ,röfvande från påfvestolen. Med kännedom af pålvens åsigter härutinnan, torde det vara vanskligt, att härpå kunna bygga någonting. Englands tidningar, af mera framstående halt, gilla konventionen och valet af Florens till Italiens hufvudstad. Times anser det isynnerhet vigtigt, att påfven hädanefter kommer att stå under italienskt inflytande och ett enl. all sannolikhet schismen mellan den andliga och verldsliga makten skall hädanetter bli uti Itahen af mindre betydelse. Greklands nationalförsamling har beslutat första kammarens upphäfvande. Församlingen skall blott bestå af en kammare. ÅA ntalat af RK ralanda frlaslllan