Göteborgsposten – 27 september 1864, sida 1

ABAB ssss NL ErE-r-r-—---—-—-—förändrats. Det är visst mycket otroligt, men det är dock möjligt. — Prat! det är icke möjligt, ropade earlen på sitt afgörande sätt. Det är hennes stolthet, som är i vägen, Jane; hon har kämpat i tysthet mot oss, för att få oss att ge vika först, — Ja, jag har tänkt att det måste har varit så. Clarice var alltid egensinnig alldeles som — som — — Alldeles som hvem? dundrade earlen, i tanka, att Jane var nog näsvis att mena honom sjelf. — Som Laura, höll jag på att säga. Jag glömde, att pappa förbjudit mig att uttala hennes namn i er närvaro. Jane hade nemligen glömt det för ögonblicket. Farlens panna glödde af vrede, och han steg upp för att gå fram och tillbaka i rummet, och låta Jane, höra sina tankar i ämnet och stöta i golfvet med käppen. Några af hans ord voro mera passande för däcket på hans gamla skepp i Portsmouths hamn än för hans londonska salong. — Tala icke mer i min närvaro om Laura. Hon har valt sig ett eget hem och öfvergifvit mitt; lät henne behålla det. Men Clarices synd var mindre och skall förlätas, förstår du. Du vet väl hvar hon är. — Nej, pappa, det vet jag icke. Lord Oakburn stannade; Janes ord hade öfverraskat honom. — Vet du icke det? sade han, i det han stirrade skarpt på Jane. Jag hade hört att du visste det. Clarice skrifver ju till dig.