Göteborg d. 27 September 1864. Sverige och Danmark. Postoch Inrikes-Tidningar innehålla i sitt lördagsnummer en ny officiös uppsats, som skall vara ett genmäle på några af Astonbladet framställda anmärkningar om, att svenska regeringen i sin senast allmängjorda depesch af d. 5 okt. t. å. positivt lofvat Danmark Sveriges bistånd, i händelse at Tysklands angrepp på Slesvig. Detta genmäle öfverensstämmer hufvudsakligen med vår i lördagens nummer intagna kommentar af nämnda depesch, dock med den våsentliga skilnaden, att den officiöse förf. tror, det grefve Manderström ansett främmande makters ställning till danska frågan sådan, att Sverige tryggt kunde lemna sitt löfte om bistånd, dock under bestämd förutsättning af andra makters medverkan, då vi deremot tolkade löttet som i alla händelser bindande om Slesvig angreps af Tyskland. Förhållandena andrades sedan — den otficiöse förf. medgifver det indirekte men tydligt nog — genom Fredrik VII:s frånsälle och den deraf uppståndande nya politiska situation, så att grefve M. måste rästa alseende älven vid andra dyrbara intressen, ja, tillochmed kunde frukta krigets öfverHyttande på vår egen jord, om vi ensamma bistått Danmark. Detta vill rent ut säga, att vi hade att befara anfall af Ryssland, om vi akivt bistått Danmark, ty ensamt skulle de tyska stormakterna ej kunnat komma in på svenskt omräde. Välan, så långt ha vi då kommit, att det varit fruktan för Ryssland som bundit regeringens händer. Men är detta blott en nebulös undskyllan, eller är det en fast öfver;ygelse? Den officiösa uppsatsen lyder som följer: tGrefve Manderström har, såsom Aftonbladet ofta inmärkt, i fortsättning af äldre uttalanden från vårt kabinett, vid mångfaldiga tillfällen förklarat det vara tt dyrbart intresse för de förenade rikena, att Dannark icke blefve försvagadt genom förlusten af Slesvig. ösverensstämmelse med denna äsigt hafva vi ock ett Hr Grefven tillstyrka anlitandet af de verksamnaste medel att förekomma en sådan olycka, äfven om dertill skulle af oss fordras ganska stora uppoff