Göteborgsposten – 26 september 1864, sida 2

En korrespondent från Turin lemnar ytterigare denna belysning om den med Frankrike räftade öfverenskommelsen: Franska regerinsen har förbundit sig, att efter högst tvenne rs förlopp låta sina trupper utrymma det påfiga området, och skall i enlighet dermed tillställa påfvens regering en note, hvari hon ippmanas, att under nämnda tidrymd bilda en gen för hennes bestånd tillräcklig armå. Vid lennes bildande lofvar Frankrike romerska regeringen hvarje lämpligt bistånd; särskilt tillåter det värtvandet af frivilliga i Frankrike. Men franska armen lemnar så småningom den romerska jorden, alltsom bildandet af den påtliga armåen skrider framåt. Konung Victor Emanuel har å sin eida lofvat, att ej göra eller tillåta något angrepp mot de romerska besittningarne, och beslutat göra Florens till Italiens hufvudstad. Härvid framställer sig som särdeles befogad den frågan: Om påfven ej lyckats bilda en tillräcklig arme, för att kunna hålla i tygeln det starka enhetspartiet i sjelfva Rom — hvad då? Om efter franska truppernas hädanmarsch, oroligheter skulle utbryta och den s. k. påfliga armen skulle göra gemensam sak med enhetspartiet. samt detta skulle proklamera sin anslutning till det öfriga Italien — hvad då? Derjemte är den frågan mer berättigad: huru skall påfliga staten kunna underhålla en de franska occupationstrupperna motsvarande, tillräcklig arm? Redan nu laborerar den hel. regeringen med dåliga affärer och lefver till hufvudsaklig del af understöd från trogna katoliker. Men om detta understöd skulle tryta — hvad då? Kortligen, är det sannt, att Frankrike med Italien ingått denna öfverenskommelse, så är det detsamma som att Rom nästan direkte upplåtits åt Italien. I dylika, vigtiga politiska hvälfningar är hvarje steg ett stort steg, och det skulle derföre vara i dubbelt afseende olyckligt, om italienska folket genom ett oförsigtigt uppträdande försvårade sin regerings sträfvanden, hvilka, synes det oss, framflyttat saken ett ej ovigtigt stycke. Emellertid har nationalitetsprincipen genom denna öfverenskommelse vunnit en seger, oron är åter upprörd, italienska frågan satt på dagordningen och Österrike harcelleradt. Det skall nu snart visa sig, om detta senare har något aktivt understöd att vänta från sin hel. allians. Det är tänkbart, att Napoleon med detta plötsliga upplifvande af italienska frågan endast velat göra en demonstration, för att se, huru den vidunderliga konstellationen den heliga alliansen skall te sig. Stå de trenne despotmakterna Österrike, Ryssland och Preussen i något slags solidarisk ötverenskommelse, skall verkningen af detta steg ej länge uteblifva och den politiska ställningen derigenom bli märkbart klarare. Det finnes en annan sida, som förmenar, att denna öfverenskommelse endast är en fint, för att bättra italienska ministörens aktier vid kamrarnes snara sammanträde. Saken är i alla hänseenden en eftergift åt nationalviljan, och i så fall en seger, som vi hoppas och antaga att italienska kamrarne skola lämpligt uppskatta. I jembredd med den italienska nationalitetsfrågan står äfven den skandinaviska, och dedraga ej alla tecken, ha vi stora hvälfningar att ännu vänta. Hulvudsaken är att Franksrike börjat röra på sig. I politiskt hänseende spetingar alltid det ena steget det andra, och vilja och veta vi här i Norden att rätt upp skatta nationalitetsiden samt begagna den til vår förmån, så kunna vi till vår fördel om göra mycket, som nu synes förloradt. Mer enighet är lösen, och vi få ej fuska bort vå Är betydelse genom småaktigt kif om en elle (annan småsak. Hufvudsaken är att vi, likson körut Italien, enas om att anse den skandina viska nationalitetsfrågan som en lifsfråga.