Göteborgsposten – 24 september 1864, sida 2

och förde ut det, hvarefter W. kom med de öfriga. De bergade ej mer än hvad de hunno taga på sig. Ingendera af makarne W. visste något om huru elden uppkommit i hyfvelspånen. Snickaren Jonsson hade ej varit hemma vid tillsållet. Bodde med hustru och 2 barn i östra flygelns 2:dra våning. Hustrun väcktes af Wahlgrens flicka som bultade på och ropade att elden var lös. Då hon såg ut, brann det i porten. Hon rafsade tillsammans några kläder och böcker ur en byrålåda och begaf sig jemte barnen ut. Hon gick derefter jemte sonen tillbaka för att berga ytterligare, men detta försök var nära att kosta henna lifvet. Hon blef något efter sonen, och då denne skulle springa tillbaka upp, för att understödja sin mor, kunde han ej komma fram för eld. Hon kom lyckligtvis att tänka på att hon kunde söka sig en utgång från vinden, rusade upp på denna och kom derifrån ut på ett tak, hvarifrån hon lyckades komma ner på en stege. Jonssons hade sin lösegendom försäkrad för 1,000 rdr och förlorade nastan alltsammans utom gångkläder. Arbetskarlen Magnusson bodde med hustru och ett barn å undra botten i östra flygeln af Kjellmans bus inåt gården. Han väcktes af att ljusskenet slog honom i ögonen. Förlorade nästan all sin egendom, som var försäkrad för 300 rdr. Visste intet om eldens uppkomst. Hustru Carolina Rydberg bodde i källarevåningen af Kjellmans hus utåt vågen. Vaknade vid att det bultades på fönstren. Fick sina saker bergade. Mannen var till sjös. Målaren Hillerstrom bodde i Kjellmans hus n:r 38. Hade brandförsäkrat. En stor del af hans saker blefvo bergade. H. visste ej om han förlorat nigot på branden. Hustru Maria Elisabeth Holmberg hade bott i Kjellmans hus n:r 38. Visste ej något om eldens utbrott. Hade förlorat en del. Hennes saker voro försäkrade för 600 rdr. Segelsömmaregesällen Quickner hade likaledes bott i n:r 38. Förlorade en del. Brandforskkring för 600 rdr. Jungfruerna Maria Andersson och Emma Svensson, boende i sistnämnda hus, hade försäkrat, den förra för 140 rdr, den senare för 200 rdr. Maria A. hade förlorat all sin egendom, Emma S. en del af sin. Skomak. L. Andersson, äfven boende i n:r 38, hörde någon bulta på, öppnade då på gardinen till fönstret åt Kjellmans hus och varseblef elden i portgången. Haus lösegendom var brandförsäkrad för 700 rdr. Kunde ej säga hurn stor hans förlust varit. Bokhällaren R. W. Gultzau, kamrer vid den i segelsömmare Johanssons hus belägna sparbank och boende i samma hus, hade väckts af larmet ute på gatan. Han hade sin lösegendom brandförsäkrad för 1,200 rdr, och ansag han att detta belopp var tillräckligt att betäcka förlusten. Samma förhållande var det ej med Bokhållaren B. Nilsson, som med hustru och 7 barn bodde i 3:dje våningen af samma hus. Han hade trott sig ega tillräcklig säkerhet mot brandskada deraf att han hade sin boning i stenhus, men fick med förlusten af sin lösegendom, värd 38, 000 rdr, plikta för sin oförsigtighet. Enkan Hagström, som bodde i 4:de våningen af Johanssons hus, hade försäkrat för 400 rdr, men trodde sig ha förlorat mera. Poliskommissarien Kant, som tillika med kronolänsman Palmqvist bott i Johanssons hus, upplyste att han efter att ha blifvit väckt af buller och rop nedifrån gatan, hvilka han i början trodde härröra Irån att någon blifvit öfverfallen, stigit upp och i portgången till Kjellmans hus varseblifvit eld, som snart med stor hastighet spred sig vidare, först antändande en mellan Kjellmans och Johanssons lägenheter uppförd reveterad plankvägg, som sträckte sig från södra till norra flygeln af Kjellmans hus. Poliskommissarien Kant fick det mesta af sin lösegendom bergad. Anton Olsson, som bodde i Olssons hus, förlorase största delen af sin lösegendom, som han hade försäkrad till 710 rdr. Han ansåg värdet af det bergade uppgå till 75 rdr. Enkan Fredrika Bengtsson i samma hus fick blott en del kläder bergade. Enkefru Rosetzky hade blifvit väckt af larmet. Hon blef så förskräckt att hon höll på att förlora sansen. Elden hade då hon kommit ut redan gjort stora framsteg. Fru R. hade sin egendom försäkrad till 1,500 rdr. Arbetskarlen Johannes Bengtsson och skom. Mickelsson bodde, som redan är nämndt, i 2:dra väningen af C. J. Libergs hus. Den förstnämnde forlorade linne och en del kläder, Mickelsson det mesta af sin lösegendom. Den sistnämnde hade brandförsäkrat för 500 rdr, hvilket han trodde betäcka förlusten. För att upplysningsvis höras i målet voro inkallade sjökaptenen C. A. Pettersson, brovaktaren N. K. Jönsson, poliskonstaplarno Pettersson och Svensson samt stenhuggaren Carl Jonsson. — Kapten Pettersson hade inlemnat en skriftlig berättelse rörande eldsvådan, hvari han omtalar att han, som med sin hustru och dotter kommit åkande från Kusttorget, varseblifvit ett starkt eldsken genom de fönster som voro anbragta ofvanom porten till Kjellmans hus; att han hoppat ned ifrån åkdonet och öppnat porten samt då sett det bränna i en mängd hyfvelspån, virke och en hyfvelbänk under portgången, men att elden då ej ännu hunnit antända taket i portgången. P. hade då slagit igen porten samt börjat göra allarm. Härunder hade poliskonstaplarne Pettersson och Svensson samt brovaktaren Jönsson tillkommit, hvarefter de alla hjelpts åt att väcka upp de personer som bodde i huset. Bomvaktaren N. K. Jönsson, som bor midt emot Kjellmans, berättade att såväl han som hans hustru flera gånger sett halm och hyfvelspån instuckna under porten till bomstugan och undrat öfver anledningen härtill och om det blifvit ditlagdt af någon som hade i sinnet att anställa mordbrand. Ingendera hade likväl någonsin träffat på den eller dem som ditlagt det, lika litet som de märkt några, som de kunde misstänka ha dylika planer i sigte, qvällen innan eldsvådan timade. Konstaplarne Petterssons och Svenssons berättelsser öfverensstämde med de uppgifter kapten P. lemnat. Ingendera af dem hade sett några pojkar, som man kunde ha skäl misstänka för att ha anlagt branden. Den ende de mött vid den tid branden uppkommit hade varit smeden Dahlström, hvilken fölande dag, då man samtalat om händelsen, yttrat sin förvåning öfver att ej ha märkt elden då han gått förbi. Stenhuggaren Carl Jonsson som sist hördes påstod sig ej ha någon kännedom om eldens utbrott. bBtskepparen Kjellman uppgaf då, att J. skulle ha sant ett yttrande att han ej varit långt borta då elden började och att han nog visste hvem som anlagt Iden. Detta skulle J. ha sagt två dagar efter eldsvådan.