samma längsamma, nastan stillastående karakter. Vapenhvilan har förlängts till d. 15 december. De officiela preussiska organerna låta hotande påskina, att detta är sista eftergilten; men det är ej längre någon hemlighet, att Preussen sjelf önskar den närvarande tillständets fortvaro, för att hålla smnena mom landet i spänning och sålnnda afvända uppnärksamheten från de inre angelägenheterna, samt jemväl etter hand bereda hertigdömenas annexation. En god början är redan i tärd med att göras. Trenne tyska bolag ha nemligen anhållit om tillåtelse att anlägga en slosvigholsteinsk Landesbank; till dessa ha nu kommit en fjerde konkurrent: k. preussiska banken i Berlin, som med civilkommissariernas väntade samtycke tänker stifta en filialbank i Flensborg. Till denna betydelsetulla nyhet må bifogas den upplysning, att det redan för någon tid sedan varit fråga om införandet af den preussiska myntfoten i hertigdömena. Dagbladet innehåller en artikel, hvari det belyser tyskarnes framfart i Slesvig. Bladet säger: Det första vilkoret för ett språks bevarande är dess fria bruk i det offentliga lifvet. Folkets tungomål måste ljuda i kyrka och skola, vid domstolarne och å kommunernas folkförsamlingar; sker ej det, saknar språket sin rot, och det skall så småningom gå under. Detta ha tyskarne insett, och deras första steg i Slesvig har derföre varit att borttaga befolkningens naturliga stöd, de danska embetsmännen, och ersätta dem med tyskt sinnade och tyskt bildade personer, villiga verktyg för förtyskningssträfvandena. Då häradsfogden icke kan tala danska med bönderna, måste dessa lära sig att tala tyska med honom, och det främmande språket, som i början skall falla sig tungt för dem, skall efter hand i deras samtal vinna en plats, hvilken så småningom skall utvidga sig derhän, att det till slut besegrar det ursprungliga modersmålet. Denna sträfvan skall hädanefter väsentligt understodjas genom skolundervisningen. Det är omöjligt, att genast få alla skollärareplatser i Nordslesvig besatta med tyskt bildade seminarister, och derföre ber man de danska skollärarne stanna qvar tillsvidare, men fordrar utaf dem, att de äfven skola kunna meddela undervisning i tyska, och man ger hädanefter seminaristerna en alldeles tysk bildning. Efter hand förtyskar man sålunda skolorna. Detta har skett genast med den högre skolundervisningen, i det latinskolan i Haderslev förändrats från dansk till tysk, och i de lägre skolorna tränger tyskan sig gradvis in. Man börjar med att införa en timmes undervisning dagligen i tyska och man skall sluta med, att all undervisning blir meddelad på tyska, och att endast under några timmar i veckan undervisning gifves i det danska modersmålet. Det är, hvad de tyska tidningarne säga, att draga innevånarne in i den tyska kulturens krets. I nära förbindelse med skolan stå de danska folkbiblioteken. Befolkningen hemtade från dem en god och sund lektyr, som väckte smaken för fosterlandets angelägenheter och höll forntidens stolta minnen vid lif. De ha nu stängts af de tyska herrarne, och från hela Tyskland insändas i hertigdömet tyska böcker som ett medel att befrämja den tyska propagandan. De tyska tyrannerna ha äfven borttagit de polska folkbiblioteken, och Slesvig skalli detta som i många andra fall bli Polen likt. I kyrkan tillgår det på samma sätt som i skolorna. De danska presterna ha öfverallt blifvit afskedade och ersatta med sydslesvigska och holsteinska prester, hvilka ej äro det danska språket mäktiga och derföre skola använda alla medel, för att i sina församlingar införa sitt eget tyska språk. En holsteinare, som aldrig kunnat danska, utnämnes till prest i Mellanslesvig, der innevånarne förstå och tala både danska och tyska. Då han varit der några månader, antages han hafva lärt tillräckligt med danska, för att på detta språk kunna förkunna Guds ord för Nordslesvigarne, och så förflyttas han norrut. Han talar en dialekt som stöter hvarje danskt öra, och gudstjensten blir till åtlöje och förargelse. Men befolkningen, som i början uteblir från kyrkan, kan ej alltid motstå behofvet af att komma i Guds hus och vänjer sig slutligen vid att höra sin prest tala på det främmande tungomålet, de lära tyska ord af hans predikan, och det tyska språket öfvergår efter hand från kyrkan till deras umgängesspråk. I de kommunalförsamlingar, hvilkas medlemmar framgå af borgarenas fria val, kan man ej förhindra det danska språket från att låta höra sig, om man går lagligt till väga. Men man bryter derföre mot de lagliga formerna; man afsätter de af borgarena valda deputeradekollegier, och man utväljer sjelf bland de invandrade tyskarne några individer, som man kallar deputerade borgare, och om dem påstår man då, att de äro kommunens representanter, och att deras röst skall gälla för kommunens. Man borttager äfven det stöd för danskheten, som kunde ligga i en dansk press. Man tillåter blott utgifvandet af ett enda danskt blad i Slesvig, och till dess redaktör sätter man en förlupen tysk, som skrifver sina giftiga artiklar på tyska och öfversätter dem på ett språk, som hvarken är danska eller tyska. På det sättet far man fram i Nordslesvig, detta är det fria språk som medgifves danska språket i kyrka, skola och kommunallif. Bredvid denna hänsynslösa propaganda för tyskheten, hvilken lifligt erinrar om Preussens beteende i Posen, om Österrikes system i Böhmen och Ungern, går ett strängt personligt våld emot alla dem, som motsätta sig förtyskningen, som hålla fast vid sitt danska fädernesland och sitt danska modersmål. Genom ett utbredt spionsystem, genom en flock bandiIter, som äro iklädda maktinnehafvarnes uniform och kallas slesvigska gonsdarmer, ligger man åt hvarje man, som icke vill göra sig till tyskarnes viljolösa tl redskap. Fängelserna fyllas med dessa Åpolitiska förI brytare, i de uslaste tjufhål, bland missdådare af alla slag, sättas de anseddaste män från stad och land, och med straff, hvilka bruka användas för stöld och tjufveri, hemsökas borgare, till hvilka deras medbor; gare se upp med aktning och förtroende. Hvad ha åo då förbrutit, dessa borgare från Åbenrå, dessa bönder och skollärare från Grams härad, som nu fylla de slesvigska fängelserna? De ha tillåtit sig underteckna en adress till den myndighet, som maktinnehafvarne sjelfva tillsatt, en vördsam bön till densamma om att tolka för Preussens och Österrikes herrUskare deras sorg öfver att skola skiljas från sitt danska fädernesland. Eller ock ha de deltagit i en adress till danske konungen, som ännu är deras laglige landsherre, så länge den olyckliga freden ännu icke Så ÅR . Rmda harecka. 3