Göteborgsposten – 21 september 1864, sida 2

gär att få deltaga i fredsförhandlingarne i Wien. DOADOA—— — Fran Utlandet. Den kritiska penningeställningen i Enoland. hvilken började oroa alla Europas börser, I tyckes vilja bättra sig. Efterfrågan efter penningar i banken har något minskats. Sex månaders vexlar sökas, hvilket anses bevisa, att man väntar bättre tider, och från Frankrike, Belgien och Tyskland inflyta kontanter i massa, emedan man vill draga vinst af den abnormt höga räntefoten. Följden af denna gynsamma vändning å penningmarknaden är, att inoch utländska fonds börjat märkbart hemta sig. Dock tros räntefoten ingalunda skola röna ett raskt och varaktigt fallande. Uti en af Londons kyrkor har hållits en predikan, som ej tillhör det vanligare slaget. Ett tillkännagifvande om, att Åbroder Ignatius — en ung, begåtvad prest af anglikanska kyrkan, hvars sträfvanden efter att få ett benediktinermunk kloster upprättadt i England väckt ett visst uppseende — skulle predika i S:t Maria Magdalena kyrka, hade i söndags åtta dagar samlat en så talrik menighet i nämnda kyrka, att denna redan före gudstjenstens början var ötverfylld. De kyrkliga ceremonierna före predikan förrättades på ett mer än vanligt prunkande sätt, och då de voro slut, trädde, — ej broder Ignatius, utan kyrkans vanlige prest, mr Stuart, upp på predikstolen. En allmän förvåning stod målad i de närvarandes ansigten, ty många hade uteslutande kommit till kyrkan, för att höra brodren Ignatius och icke sin gamle, välkände prest, hvilken de för öfrigt höllo mycket utat, och man var ej rätt belåten med bytet. Mr Stuart lät dem emellertid icke länge sväfva i ovisshet och tilltalade menigheten på följande sätt: Broder Ignatius har underrättat mig, att han fått ondt i halsen och derföre icke kan predika här i dag. Det gör mig mycket ondt, ty flera utaf eder ha sannolikt endast kommit hit, för att få höra honom. Innan jag förl. söndag underrättade eder om, att han skulle predika här i dag, hade jag fått bestämdt löfte af honom, att ingenting skulle hindra honom från att komma hit. Kanske tror broder Ignatius, att ett löfte ingenting betyder, och detta är nu min åsigt om hans halssjukdom. Då jag bad honom predika här i fjor sommar och lofvade att ge honom, hvad som kunde insamlas vid kollekten, i hvilken intlöt mer än 150 p. sterl., då hade han ej ondt i halsen; men i dag, då inkomsten at kollekten skall tillfalla S:t Maria Magdalenakyrkan, har broder Ignatius fått halssjukdom. Då nu, som sagdt, flera troligen kommit hit, för att höra broder Ignatius, vill jag vänta ett par minuter, innan jag börjar min predikan, och de, som ha lust att lemna kyrkan, kunna då gerna gå sin väg. Det skall naturligtvis vara mig kärt att se en hvar som stannar, för att med andakt lyssna till en predikan af det vanliga slaget. — Sedan 3 å 4 minuter förrunnit, utan att en enda gjorde mine af att resa sig, började mr Stuart sin egentliga predikan, det han till text valde första kapitlet af Pauli Epistel till Epheserna 22:dra och 23:dje versarne. Det finnes — började han — saker här i verlden, hvilka äro lika vigtiga som broder Ignatius och hvilka skola fortsarande vara till, sedan hans ben för längesedan förmultnat, vare sig att han för ögonblicket har halsfluss eller icke. Han — mr Stuart — ville nu tala till sina andäktiga åhörare om en af dessa saker, neml. om Christi Kyrka. Vi nämnde i går, att den rationalistiske teologen, biskop Colenso af Natal förbjudits af en embetsbroder att predika uti en kyrka i dennes stitt. Gudstjensten förrättades i stället af en ung predikant, som sade sig ha fått i uppdrag att uttala den gamle 80 ärige kyrkoherdens tankar och känslor i afseende på Colenso, yttrande sig sålunda: Vi gilla af hjertat helt och hållet hans verk, Vi tro honom vara en sann och trogen Guds tjenare, som gör sitt yttersta för befrämjandet af en sann religion och befordrandet af vår nationala kyrkas säkra och varaktiga välgång. Vi veta, att hans böcker blifvit af många fördömda — att han sjelt fått från mången hårda tillvitelser — och, det smärtar mig att skola säga det, från flera sådana, som bekläda värdigheten af kyrkans biskopar. Men så har det varit i alla tider. I vårt eget grannskap blef Wikecliffe, den store reformatorn från Lutterworth, på samma sätt skymtad och nedsatt i sina dar, och skulle ha bränts lefvande, om biskoparne på den tiden kunnat göra med honom, hvad de gjorde med så många andra. Paulus berättar oss, huru han på sin tid angreps af dem, som ifrade för lagen — d. v. s. för bibelns blotta bokstaf under det han predikade dess anda och lif. Han säger oss, att han, liksom de andra apostlarne, ansågs för Åverldens afskum:4 Ja, en, som var ännu större än Paulus, sades vara besatt af djefvulen — kallades Beelzebub — af dessa samma skriftlärde och farisber, hvilka påstodo sig vara lagens förkunnare samt religiösare än andra. Och Han har sagt oss, att Ålärjungen ej kan stå öfver sin herre. Vi uppmana eder derföre, bröder, att ej lyssna till det hårda och ovänliga tal, som j kunnen få höra af många bådethöga och låga kyrkans män om biskop Colenso. Han har ej sökt menniskors pris genom sitt verk,