Göteborgsposten – 19 september 1864, sida 2

nes undervisningssätt, hennos ledning, hennes sällskap — allt tycks mig förträffligt för en flicka vid Lucys år. — Låt henne då bli qvar. Lucys uppfostran är hufvudsaken. Hvad beträffar hennes lilla stolthet eller pretensioner, eller hvad du kallar det, så skadar det icke. En vind, som sväller seglen, blåser ej skeppet omkull. Jane sade icke något vidare. Naturligtvis var Lucys undervisning det vigtigaste, och Jane var icke den, som gjorde mera afseende på småsaker än på vigtiga angelägenheter. Lord Oakburn började åter läsa i tidningen och en paus följde. Efter dess förlopp såg han upp och sade helt tvärt. — Hvarför ämnar du icke söka upp Clarice? Janes hjerta klappade häftigt, och hon höll på att tappa en sticka i sin öfverraskning. Hon var så förvånad, att hon blott kunde se upp, men ej säga något. Just detta ögonblick hade hon funderat, huru hon skulle kunna framställa samma fråga på det minst sårande sätt, och nu hade han sjelf uttalat den. Hennes ansigte — tillochmed de sänkta ögonlocken rodnade af sinnesrörelse. — Pappa, får jag söka efter henne. Tillåter pappa det? — Om du icke gör det, skall jag göra det. (Forts.)