Göteborgsposten – 16 september 1864, sida 2

— Nå, lägg det nu dit igen, sade Laura. Du får se om jag har rätt eller icke, då jag säger, att ärmarna icke iro der. Sarah qväfde sin harm; hon insåg, att hon ej borde ge luft åt den, om hon ville behålla sin plats. Hon tog upp papperet, skakade det häftigt, lomnande åt sin fru att skrifva detta på harmens eller nitets räkning, och lutade sig derefter för att taga upp spetspersedlarne. Lady Laura stod bredvid och såg på, väntande sin egen triumf och Sarahs förödmjukelse. — Nå, äro ärmarna der? frågade hon, när så få saker funnos qvar på golfvet, att frågan var afgjord. — Mylady, allt hvad jag kan säga är att jag hvarken sett eller rört ärmarna. Jag minns dem visst, men jag kan inte erinra mig, när de brukades sist eller till hvad för en klädning de nyttjades. Om jag tagit dem ur klädningen, sedan de begagnats, skulle jag icke lagt dem på annat ställe än här. — Tror du då, att de fallit af mina armar? frågade lady Laura tvärt. Sarah sade icke, hvad hon trodde, men hon såg ut som om hon haft lust att säga en hel mängd saker och det icke af det artigaste slaget. När hon ryckte upp den sista persedeln, som var en svart spetslångschal såg Laura att ett stycke af en biljett hade legat under hennes saker. (Forts.)