ett enda uppmuntrande och tröstande ord från vår konung oeh hans regering, tysta och ensamma, måst bära krigets olyckor, dess bittra gäckanden och skakande skräck, under det hemtyskarne jublande utropa hela Slesvig som ett tyskt sinnadt land. Aldrig intill denna stund har dock hoppet svikit oss, det hopp, att slutet skall bli godt, om vi blott härda trofast ut. Allernådigste konung! Ännu står den förhoppning förunderligt fast i vårt hjerta, att vi omöjligen kunna bli skiljda från Danmark, fastän de af E. M:s regering ingångna vilkor för fredsunderhandlingarne slagit 0ss med skräck och förfäran; ty danskhet och förtröstansfull tillgifvenhet för konungens person har i Nordslesvig alltid varit ett och detsamma. Ja, vi vittna det inför E. M:t och hela verlden, att det bor ett danskt sinnadt folk från Kongeån till Flensborg, hvilket endast varit tyst, derföre att fienden strängt hållit det under lås och bom. Vi vittna, att ett danskt hjerta klappar i Nord slesvig, hvilket krympes ihop vid utsigten till att skola öfverlemnas åt sin svurne fiende, och hvars innersta lif är ett danskt lif, som endast med bäfvan kan motse den tid, då det skall sakta qväfvas under fråmmande herravälde. Om det än varit svårt för många utaf oss, att göra sig förtrogna med tanken på Slesvigs delning, så likväl heldre den, an att vi skola lemnas i tyskens våld. Allernådigste konung! Med dödsfruktans styrka trycka vi oss fast intill tronen och folket och kunna och vilja icke förstå, huru danske konungen eller danska folket kan vilja skiljas från sina egna lemmar, sitt eget kött och blod, så länge det finnes en stridsduglig här och en obesegrad flotta till Danmarks värn. Är det också blott ett ringa antal män, hvilkas namn finnas här, kunna vi likväl icke desto mindre försäkra E. M:t, att vi tala ur Nordslesvigs hjerta och att endast omständigheterna hindra oss från att anskaffa tusendens underskrift på detta allerunderdånigaste uttalande. . . Konungen mottog deputationen nådigtoch hörde med djup rörelse adressen uppläsas. Han försäkrade de deputerade, att ätven han innerligt önskade Nordslesvigs bevarande åt konungariket, och att intet bemödande i denna riktning skulle lemnas oförsökt, men han kunde endast lemna ringa hopp om denna önskans uppfyllande, och han måste inskränka sig till den allmänna förklaringen, att de trogna slesvigarne icke skulle uppge hoppet om bättre tider. I Jutland mötses med oro de stundande dagarne. Skatter till danska kronan skola aflemnas och samtidigt måste jutländarne utstå krigsbördan. Från fredskonferensen förljudes intet nytt. I Slesvig stegras förföljelserna mot alla danskt sinnade. (TRA