Göteborgsposten – 14 september 1864, sida 2

sik sådan som denna gjorde ett intryck på henne, som ej gick lätt öfver. — Lucy måste lära spela harpa; Lucy måste lära spela harpa! voro de första ord hon yttrade. — Hvad säger ni? frågade mrs Marden. — Jag — jag tror, att jag talte högt, utan att märka det. Jag skulle gerna vilja, att min lilla syster lärde att spela detta instrument. — Det är det mest behagliga och ljufva och ljufva instrument, som finns, tycker jag, sade mrs Marden. Jag sade er, att en njutning väntade er. — O, jag kan ej utsäga hvad intryck det gjort på mig! svarade Jane. Hon blef ganska sällan så rörd, att hon uttryckte sig med entusiasm om någon sak. Men den stackars Jane hade icke hatt tillfälle att höra mycken god musik och aldrig sådan som denna. När de gingo ut och trängde sig fram genom folkmassan, mötte de miss Lethwait, som var der med sina elever. Jane sade till henne med ovanlig liflighet: — Undervisar ni i att spela på harpa, miss Lethwait? — Jag kunde förr göra det, sade miss Lethwait efter ett ögonblicks tystnad. Jag har lärt det, men har ej öfvat mig deri på de sista åren. — Lyd mitt råd, lady Jane, hviskade mrs Marden, när de voro så långt från miss Lethwait, att hon ej kunde höra dem. Om ni, som jag förmodar tänker på er syster, i I