jag trodde att Jones icke var hennes verkliga namn, fortfor mrs Marden skrattande. IIon påstod att det var det, men jag vill icke gå i borgen derför. IIon erkände, att det fanns omständigheter, som gjorde att hon ej ville tala om sin familj, och hon har aldrig gjort det. Men då det fruntimmer, som rekommenderat henne, en ansedd pensionsfru, ansvarat för hennes karakter, har jag lätit miss Jones behålla sin hemlighet. Dessa yttranden hade anslagit en sträng i Jane Chesneys själ, som aldrig upphörde att ljuda. Var det möjligt att denna guvernant var hennes Clarice? Jane hade alla skäl att tro det Clarice antagit ett annat namn, när hon kom ut i verlden, och hon hade i sina bref till Jane upprepat sin försäkran — upprepat den halft med bitterhet och halft ursäktande, men helt allvarligt, att hon aldrig skulle låta någon veta sin familjs namn. — Hurudan är miss Jones? frågade Jane ifrigt. Ar hon ung? — Hon är ung och mycket vacker — ja så vacker, att om mina söner voro stora, det kunde vara farligt att ha henne i huset. Hvarför det? — Hur länge har hon varit hos er? — Hur länge? — nära två år, tror jag, sade mrs Marden förvånad öfver den plötsliga nyfikenhet, som lady Jane röjde, och undrade hvad som kunde vara orsaken dertill. Hvarför frågar ni det? Hvarje ord tycktes göra saken mera sannolik. Om en månad skulle två år ha förflutit, sedan Clarice lemnade sitt hem.