Lethwait — om hon kom dit; och när denna gick, så var det afgjordt, att hon erhöll platsen, så framt Jane blefve belåten med de rekommendationer, hon skulle skaffa. Straxt efter det hon gått, kom mrs Mafkden, ett litet vackert fruntimmer med ovanligt rikt, mörkbrunt hår. Jane blef förvånad, då hon såg henne. De hade kommit öfverens att träffas klockan half två, men klockan var blott half ett. Mrs Marden hade kommit, för att säga Jane, att miss Lethwait sannolikt skulls komma till henne. Jane svarade att hon redan varit der och slösade loford på henne. — Jag tycker mycket om henne, sade hon. Det förekommer mig, som om hon vore i besittning af alla erforderliga egenskaper, som om hon vore särdeles väl egnad att fylla en sådan plats. Jag undrar på att icke ni, mrs Marden lagt beslag på henne för edra barn. Mrs Marden skrattade. — Jag är mycket belåten med den guvernant jag har. Hon är icke fullkomlig, och det är ingen; ni kommer troligen att finna, att icke heller miss Lethwait är det. — Det förstås, sade Jane. — Miss Jones är tålig och verksam, fortfor mrs Marden. Hon är åtminstone god nog, så länge mina barn äro så små — knappt komna ur barnkammaren, men hon är icke utmärkt i språk och musik som miss Lethwait. — Jag undrar, inföll Jane, om hon är dotter till den ärevördige mr Jones i Södra Wennock. — Det är jag säker på att hon icke är. Hon iakttager en fullkomlig tystnad rörande sina anförvandter; hon vill aldrig tala om dem. Jag sade en gång till henne, att