undantagne, riktiga. Hr von Qvanten gjorde två resor till Köpenhamn i våras, såsom ni påminner er. Den första var en förkänningsresa, som lärer varit åtminstone så till vida tillfredsställande, att den föranledde den ej långt derefter anträdda. Hans förslag, som först vid den senare missionsresan fullständigt framlades, mottogos med blandade känslor på flera håll och isynnerhet lärer d. v. inrikesministern, hofjägmästaren Carlsen — en mycket välvillig man, stor älskare af blommor och blomsterskötsel och egare af en med stor kostnad inrättad vinterträdgård i sjelfva Köpenhamn — i början visat sig mottaglig för den skandinaviska unionsplanen. Men vid hr v. Qvantens andra resa lärer samme hr Carlsen ha ändrat åsigt — förhållandena voro också helt annorlunda beskaffade då mot vid första besöket — och hr von Qvanten lär till sin stora öfverraskning blifvit mottagen ungefär som när törr i verlden sändebuden till gubben Tarqvinius funno denne gående tram och tillbaka och med sin käpp atslående vallmoknopparne i trädgården der audiensen egde rum. Hr Carlsen hade med ett ord kommit på andra tankar. Men hr von Qvanten mistade dock ej modet inför detta föga glädjande omen, inför denne moderne Tarqvinius; han vände sig till andra, hos hvilka hans förslag vunna åtminstone något mera gehör, dock ej sådant han önskade. Ett vilkor för att hela saken ej skulle gå om intet var, att den ej blef i förtid bekant; men så inträffade dock, likväl icke genom hr von Qvanten, ty han har den egenskapen utt ej prata bredvid munnen. Hvad två veta, det vet hela verlden, säger ordspråket, och det slår in äfven hvad de tvenne personer angår, som naturligtvis först måste invigas i förtroendet: konung Christian och hr Monrad. Men felet var det, att konung Christian måste meddela hela planen åt sin drottning Louise och för henne har han oinskränkt förtroende. Drottningen deremot, ej så tystlåten som sin höge make och dertill alldeles emot planer i dylik syftning, omtalade saken för två förtrogne och liktänkande, öfverkammarherren Oxholm och professor P. Iljort, och desse dröjde ej att muntligen och skriftligen, det senare genom den förutnämnde korrespondenten till det norska bladet, bekantgöra planen, hvilken just genom det för tidiga utbasunandet råkade komma på afvägar, för någon tid åtminstone. Emellertid har hr von Qvanten en längre tid af sommaren vistats i Paris — flere resande, som tid efter annan hemkommit, ha intygat detta — trots hans för alla sina bekanta utspridda påstående, att han för att sköta sin helsa skulle tillbringa sommarmånaderna i Våövay i Schweiz — procul negotlis; trots detta tendenspåstående har man nu visshet att han haft mycket att uträtta hos franske utrikesministern, just i och för nämnda skandinaviska unionssträfvanden. — Detta att börja med; jag anhåller att när tidpunkten är lämplig tå meddela något mera i denna fråga och dermed sammanhängande förhållanden. Botanikern prof. N. J. Andersson återkom i Måndags d. 3 d:s från sin vetenskapliga expedition till Lappland. Han afreste d. 11 Juni, åtföljd af sin fru samt 6 kamrater: tre magistrar, två studenter och en gymnasist, alla sex med förkärlek omtattande naturvetenskaperna. Expeditionen ankom till Sulitelma kort före midsommar, den fann då bergen ända ned till foten betäckta af glindrande snö och is, och den blef öfverraskad af regn och kyla. Detta försvann dock snart, värblommorna började titta fram och den rikligaste vegetation hastigt utveckla sig; isynnerhet utmårkte sig Qvickjock i detta hänseende och expeditionens medlemmar tjusades af dess ut