— Kan ni säga mig hennes dopnamn? frågade Jane, utan att besvara mrs Mardens fråga. — Hennes dopnamn? upprepade mrs Marden. Jag har aldrig förr än nu kommit att tänka på att jag icke minns mig ha hört det. Vänta! hon undertecknar sina qvitton för afbetalningarne på lönen med C. Jones; det minns jag. Det är förmodligen Caroline. — Tror ni, att det är Clarice? frågade Jane och hennes mun öppnades af sinnesrörelsen. — Clarice? Det är möjligt. Men det är ett ovanligt namn. Får jag åter fråga er lady Jane hvarför ni gör dessa frågor. Saken tycks intressera er. — Ja, sade Jane, i det hon erinrade sig åter med hvem hon talade. Jag — jag kände ett ungt fruntimmer, som för nära två år sedan tog plats som guvernant och jag önskar mycket att återfinna henne. Jag tror — jag tror, att det är möjligen denna. — Hette hon Jones? — Nej, det gjorde hon icke. Men jag tror, att det unga fruntimmer, som jag menar, antog ett annat namn än sitt eget, med anledning af sina anförvandters fördomar, ty dessa ville icke att det skulle bli bekant, att en, som bar deras namn, var guvernant! Ursäkta mig, att jag icke lemnar någon närmare förklaring, mrs Marden; om miss Jones är den, som jag menar, skall ni få veta alltsammans. Kan ni laga, att jag får se henne? — När ni behagar, svarade mrs Marden. Nu straxt om ni har lust. Min vagn står utanför dörren, och om ni vill äta frukost hos mig, så kan ni få so henne vid bor.