— Det förstås, att hon gjorde — men — ni förstår hvad jag menar, tant. Jag skref då och då till henne och fick några bref från henne. Pappa förbjöd aldrig det. — Hvad sade hon i de brefven? — Icke mycket; de flesta voro korta. Jag tror, att hon skref dem blott, för att låta mig veta att hon Vår frisk och att allt gick väl för henne. Hon sade ej mycket om den familj, hos hvilken hon var; hon sade blott att hon trifdes der så väl, på det hela taget, som hon trodde sig kunna vänta på något ställe. Men jag har icke hört något från henne sedan årets början och jag börjar bli orolig deröfver. Mina begge sista bref ha ej blifvit besvarade, och de voro bref, som kräfde svar. — Du skall få se, att hon kommer hem, sade grefvinnan. — Jag skulle gerna vilja tro det, svarade Jane. Men när jag tänker på hennes stolta sinnelag, blir jag öfvertygad om att hon ej gör första steget. Hon väntar på att pappa skall göra det. — Då skulle hon få vänta länge, om jag vore hennes far, sade grefvinnan hvasst, i det hon steg upp och tog på sin hatt. Om hon icke har begrepp om hvad hon är skyldig earlen af Oakburn och sig sjelf såsom lady Clarice Chesney, än att hon är borta och undervisar barn, så skulle jag låta henne bli der hon är, tills hon tog räson. Nära nog så hade earlen uttryckt sig för några timmar sedan. Och den gamla grefvinnan af Oakburn upprepade detta yttrande, när hon tog afsked af sina nibcer och reste lika plötsligt som hon kommit.