inkomst var knappt mer än tre tusen pund om året; hv ad beträffar hyran, som han väntade för Chesney Oaks, så skulle den nästan helt och hållet gå åt för underhållet af detta ställe. Till Chesney hörde inga vidsträckta egor; byggnaden, parken och trädgårdarne voro vackra, men det är ej dylikt, som renderar betydligt. Husgerådet på Chesney Oaks hade varit den aflidne earlens enskilta tillhörighet, och hans farmor, den gamla grefvinnan, hade ärft dem. Om den nuvarande earlen hade gjort henne till viljes, det vill säga, om han ej sårat henne genom att annonsera att stället vore att hyra, skulle hon troligen skänkt honom allt detta, ty hon kunde vara frikostig, när det föll henuc in. Men när hon fann, att huset skulle ovilkorligen hyras ut, befallte hon i ett vredesanfall, att husgerådet skulle föras bort, och nu åtlyddes denna befallning. Jag skall ej lemna en käpp eller sten i huset, sade hon under det häftiga uppträde, som omnämnts ofvanför. Jag skulle ej nyttja dem, om ni gjorde det, svarade den uppretade earlen, och ju förr sakerna hämtas, desto bättre är det. Hvad beträffar huset, så var detta mycket väl underhållet, och den unge earlen hade för ett år sedan, då han skulle gifta sig, låtit reparera det så grundligt, att allt var i bästa skick. Men husgerådet fick lord Oakburn ej, ehuru kanske litet diplomatik kunnat rädda det åt honom. Enkegrefvinnan utdelade det bland sina gifta döttrar, som voro alltför rika att behöfva det. Chesney Oaks annonserades ungefär fjorton dar, utan att någon ville hyra det. Men sedan anmälde sig en person i denna afsigt. Det var sir James Marden, en gentle