Göteborgsposten – 12 september 1864, sida 1

hade tagit ett nytt namn, men ville ej säga detta; och on Jane ville skrifva till henne, så kunde hon skicka ett til miss Chesney adresseradt bref till en viss boklåda i grann skapet af Hyde-Park. Framför till min pappa en kärleks full helsning, skref hon slutligen, och säg honom, at han i alla hänseenden kan tryggt lita på mig; jag skal icke vanhedra hvarken mig sjelf eller hans namn. Hva Jag gjort har jag gjort af goda och kärleksfulla motiver och jag hoppas, att den tid kommer, då han dömer mi; mildare. Jane visade brefvet för sin fader. Men han öfverföll af en stark vredesparoxysm och tvang Jane att helsa til Clarice, att hon aldrig fick komma hem, och att han al drig ville förlåta henne. Jane visste att detta blott skull förhärda Clarice, men hon måste lyda. Och från den stun den förbjöd han Jane att tala om Clarice. Men nu hade Jane siikerligen rätt att hoppas, att för ändringen i deras ställning skulle föranleda hennes far at återkalla Clarice. Hon var nu lady Clarice Chesney, oci lord Oakburn måsto ovilkorligen inse, att det ej passad för en så förnäm dam att vara guvernant. Det var son en blytung börda fallit på Janes hjerta, när hon hörde ho nom dundra nej!, tilläggande: lät Clarice ta sitt förnuf till fånga. Hennes onskilta öfvertygelse var att den en visa Clarice icke skulle taga sitt förnuft till fånga, om d ej gjorde första steget för att förmå henne återkomma til dem. Men Jane hade nu icke tid att tänka på sin missräk ning. Om åtta dagar skulle hon och Lucy resa från dera