Göteborgsposten – 12 september 1864, sida 1

stannat utanför porten. Jag tror, att der sitter en gammal fru i den. Lady Jane gick till fönstret, Det var samma vagn, som hade hållit på att köra omkull mr Carlton, samma vagn som höll utanför Röda Lejonet, på det att den, som körde den måtte få veta vägen till Cedar Lodge. En blick på den var tillräcklig för Jane, och något liknande missbelåtenhet blandad med förvåning afspeglade sig i hennes anletsdrag. — Ack Judith, spring! Spring ned att ta emot henne. Det är min tant, enkegrefvinnan lady Oakburn. Judith lydde. Jane tvättade hastigt sina händer, skakade ut garneringarna på den nya sorgedrägt, som hon bar för den aflidne earlens skull, såg i spegeln och släade sitt ljusa hår, som alltid var slätt, och var nere, innan lady Oakburn hunnit in i förstugan. Hon kom in med korta snabba steg, och henne höga hälar bullrade på stengolfvet i förstugan. Fastän hon var mycket tjock, såg hon mycket liflig ut, och det var hon också; kroppen, själen och tungan voro lifliga. Och dylika lifliga qvinnor bibehålla sig länge. Lady Oakburn såg ej ut att vara mer än sextio år, fast hon var sjutio. — Hvar är din far? började hon, innan hon haft tid att besvara Janes helsning, och hennes skarpa ton kom Jane att tro, att hon var missnöjd med något. — Pappa är rest till Chesney Oaks, tant Oakburn, svarade Jane ödmjukt, väntande på helsningskysson. Han for i dag. — Ja, det har er piga sagt mig, svarade lady Oak