Göteborgsposten – 10 september 1864, sida 2

vit sin egen Godfrey i stället för modrens och, förskräckt öfver dess verkningar, tillkallat läkaren, som funnit ett halft dussin barnungar, några snarkande och andra liflösa, alla bleka och med förstört utseende, ligga kring rummet, till tre fjerdedelar förgiftade. Ett hus i Pompeji. Ett mycket intressant hus har nyligen blifvit i Pompeji blottadt från den nära 2,000-åriga jord som betäckt det. Det har tillhört en viss Proculus, som troligen varit en inflytelserik man. Hans namn synes på husväggarne måladt i förening med val-angelägenheter. Till höger om hus porten ser man orden Popidium elege, Proculus rogat (Välj Popidius, beder Proculus), och icke långt derifrån har en anhängare af en annan herre vid namn Sabinus skrifvit Sabinum adilem Procule, fac, et ille te saciet. (Gör Sabinus till edil, Proculus, och han skall göra dig till detsamma). — Hans hus reparerades då katastrofen inträffade; målarens burkar och arbetarens verktyg voro kringspridda här och der, och en del at golfvet hade blifvit upptaget. En mängd köksredskap låg upphopad i ett hörn, bevisande att arbetsfolkets operationer hindrat husfolket från att ställa hvarje sak på sin plats. Andra kärl innehållande åtskilliga födoämnen stodo på den lilla köksspisen. På en bronstallrik låg en spädgris färdig att sättas in i ugnen, hvilken för tillfället användes till brödbakning. Mer än 70 brödkakor hade redan blifvit färdigbakade och uttagna. De vägde hvardera omkring 2 skålpund. Men spädgrisen kom aldrig in i ugnen och icke heller blefvo de qvarstående brödkakorna uttagna ur densamma förrän efter en tid af omkring 1,800 år. De bibehålla ännu sin form, ehuru icke sin färg. De porösa håligheterna i deras inre kunna ännu skönjas. Deras kemiska beskaffenhet har likväl undergått en förändring. Om man tager en bit af skorpan och gnuggar den emellan tummen och pektingret, sammanfaller den till stoft och får mycken likhet med kolstybb. Inuti kakan sinnes jemförelsevis mindre kol än i skorpan, och medan i skorpan finnes ungefär 23 procent vatten, är denna vattenhalt i det inre omkring 30 procent. — Man steg tidigt upp i Proculi hus, och kokerskan hade börjat sina operationer vid lampsken i den förmodan, att då dag hittills foljt på natt och natt på dag, skulle denna tingens ordning vara evig. Men dagen kom icke denna gång! Romerska röfvare. En engelsman som nyligen varit i Rom skrifver derifrån under d. 25 Aug. följande till tidningen Galignanis Mesgenger: Jag hade i gär morse stor tur vid stationen Albano på jernvägen. Täget från Neapel som skulle föra oss till Rom hade kommit efter sin tid, och den brokiga samling som här väntade på detsamma betraktade den ene den andre liksom hade de varit naturalhistoriska kuriositeter. En grupp bönder talade om sina tillämnade inköp på Piazza Montenara. Ett antal rökande diplomater höllo sig på afstånd från de hederliga bönderna och handlandena, för att tala om homeopatien använd på perniziosa, hvilken sjukdom dagen förutjbortryckt baron Willisen, den preussiske ministern i Rom, dä slutligen en hvissling tillkännagaf bantägets annalkande. Det svängde ganska riktigt om Monte Giove-berget (det gamla Corioli) samt anlände till stationen 15 minuter efter tiden. Föreställ er min öfverraskning, då jag såg en afdelning af en tredjeklassvagn uppfylld af romerska röfvare och gensdarmer. En person erbjöd mig att stiga upp i kupsen, ett anbud, som jag skyndade att antaga. Då jag kom in i vagnen befann jag mig sida vid sida med röfvarhöl. dingen (eller generale såsom de öfriga kallade honom). Röfvarne voro fem till antalet,nemligen anföraren, som var inföding frän Abruzzerna i konungariket Neapel, och de fyra andra, hvilka voro spaniorer. De senare sågo mera ut som sjömän än som rösvare. Deras kläder voro likväl rikt broderade med guld, och de voro alla fyra vackra, unga män. Anföraren var mindre till växten än de öfriga och syntes yngre, ehuru ingen var öfver 30 år. Som jag ej förstod spanska kunde jag ej tilltala de öfriga utan vände mig till höfdingen, hvilken dock visade en utomordentlig förbehållsamhet, blott svarade mig med onstafviga ord och öfverhufvudtaget visade en afgjord motvilja för att samtala. Jag hade således intet annat att göra än att sitta och beundra hans vackra drägt. Detta var den förste röfvare jag sett. Han hade rikt, krusigt, brunt hår, hans hatt var ej konisk såsom våra målare framställa de italienska banditernas hufvudbonader, utan tvärtom låg, med guldbroderade brätten och en mångfärgad plym. Hans rock och väst voro båda broderade med guld och öfver bröstet hängde en mängd guldkedjor. Vid en af dessa var fästad ett utmärkt vackert guldur, vid en annan en gevärskrats o. s. v. Öfver rocken hängde en massiv kedja af silfver med ofantliga länkar, hvilken var kastad öfver axeln och uppbar ett kruthorn. De buro alla örringar, men höfdingens voro mycket stora, i halfmånform och svingade hit och dit. Hans fingrar voro betäckta med guldoch diamantringar. Jag blef något öfverraskad. då jag vid uppehållet å Ciampinostationen såg en elier två af banditerna lemna vagnen, utan att gensdarmerna följde med, och sträcka sig på platformen tills tåget var färdigt att afvå då de åter stego in och togo sina platser. Allt hvad jag kunde få reda på var att de sträckt vapen i Veroli, helt nära intill den neapolitanska gränsen. De begärde att bli förda till Rom, hvilket bifölls, och de fördes nu under eskort af fem gensdarmer utan musköter. Då de anlände till Rom, åkte de i öppna vagnar till gensdarmkasernen vid Piazza del Popolo, hvarest qvarter var beredt för dem. Då jag frågade konduktören, hvem som betalade för deras resa, svarade han att de hvardera fått ett militäriskt fripass, sådana som regeringen utdelar till soldater, och att de på detta gjorde resan gratis.