Göteborgsposten – 9 september 1864, sida 2

sannt, att när hon fann dessa förebråelser onyttiga, när hon såg, att de blott stärkte Clarice i hennes föresats, hon ändrade taktik och erbjöd den unga flickan att bo hos henne hellre än att hon skulle göra något, som, enligt den gamla fruns idber, skulle så vanära familjen. Men då var det för sent. Kanske skulle aldrig någon af flickorna velat flytta till den gamla herrsklystna tanten, och den stolta Clarice var så förbittrad öfver den häftighet, hvarmed denna blandat sig i frågan, att hon afslog anbudet med något, som förekom den uppretade grefvinnan som förakt. I det sista, af vredesutbrott utmärkta uppträdet, som föregick Clarices aflägsnande, sade hon, att hon ej skulle komma att draga någon skam öfver den Chesneyska familjen, emedan hon skulle taga ett annat namn och aldrig för främmande yppa sitt familjenamn. I sin ursinniga obetänksamhet aflade hon ett löfte att handla så. Uti en sådan sinnesstämning lemnade hon sitt hem, och kapten Chesney blef nu föremålet för lady Oakburns vredesutgjutelser; hon påstod, att han borde hindrat henne från att aflägsna sig, om han också för att kunna göra det, måst binda henne med rep, Det var nästan nödvändigt för lady Oakyarn att gräla på någon, men i detta fall förtjente ej kapltenen det, ty Clarice hade rymt, och ingen visste det, förrän hon redan var borta. (Forts.)