Göteborgsposten – 9 september 1864, sida 1

att detta förbud upphäfdes — att frågan åter skulle afhandlas. Jane hade ej velat vidröra den under det korta besök hon gjorde på Chesney Oaks. När hon kom att underrätta sin far om hvad den ena dottern brutit var det ej på sitt ställe att bedja om nåd för den andra. Men när lord Oakburn kom hem om tisdagen, dagen efter den aflidne pärens begrafning, beslöt Jane att tala med honom derom. Ingen mer än hon sjelf kunde veta, huru motbjudande det var för henne. Lord Oakburns bitterhet mot Laura framträdde så bjert, att Jane ville att ett par dar skulle ba gått, innan hon vidrörde ett annat plågsamt ämne. Jag vill skjuta upp det till i morgon, tänkte hon, men när morgondagen kom och Lauras bref rörande kläderna bekommits, fick earlen ett så start anfall af vrede, att Jane ej vågade tala med honom. Men hon kunde dock ej låta honom resa utan att ha vidrört saken, och thorsdagsmorgonen, når de ätit frukost och voro ensamma, och earlen hastigt uppdrog henne ett och annat, ty hyrvagnen stod redan utanför dörren, tog hon mod till sig och talade lugnt och bedjande, fastän hennes hjerta slog: — Pappa, förlåt mig, att jag vidrör ett förbjudet ämne. Pappa vill väl låta mig vända mig till Clarice nu? — Hvad? dundrade earlen. Tonen var så sträng, det ansigte, som vändes mot Jane, så höljdt af vredens moln, att allt Janes tillämpade mod öfvergaf henne. Hon blef rädd och tvekade till följd gjorde, såsom hennes förstånd sade henne, det nödvändigt