Göteborgsposten – 7 september 1864, sida 2

Ni tyckte, att ni luktade giftet i drycken, men ni porde det icke i sjelfva verket, ty det fanns der icke. Söterskan — hvad är det nu, som den feta qvinnan hete? — påstår, att hon allsicke luktade något sådant, ty ja har haft henne här inför mig, Jag vet att hon druckit iågot bränvin, men det tar icke bort lukten på det sättet. Lita på, att hennes nåsa dömde riktigare än er. — Det är orimligt, sade mr Carlton. Kom ihg, att jag är en doktor van vid att lukta droger och ick den, som bedrar sig i sådant fall. — Det är just skälet, sade inspektoren med owbblig envishet. De, som äro vanda vid lukten af drogr och lefva bland dem, för att så säga, i sina apotek, inllla sig lättare än andra menniskor, att de lukta dem, nä de ej göra det. Drycken luktade ej af giftet, när den km till huset, tillade han halsstarrigt. — Men jag säger er, att den gjorde det, vidöll mr Carlton. — och jag säger er ännu en gång, att den ick gjorde det. Seså. Jug är så säker derpå som på att viau tala med hvarandra. Den karlen, som ni såg på trappar hällde giftet i den, sedan ni gått er väg. (Fort)