Göteborgsposten – 6 september 1864, sida 2

Från Utlandet. Storhertigdömet Baden, till en del protestantiskt, till en del katolskt, är f. n. skådeplatsen för en dubbel religiös rörelse, hvilken ställer staten i kamp med de båda kulterna. Vi ha förut omnämnt regeringens djerfva mod att tråntaga presterskapet monopolet till solkundervisningen; till vedergällning utså presterna oro i sinnena. Härtill har nu kommit älven en annan orsak till schism, för hvilken vi härnedan redogöra. En bokhandlare i Carlsruhe utbjöd till salu redan för flera månader sedan en bok med titeln Charakterbild Jesu, författad af en man, som är på samma gång en ryktbar lärd och en hög protestantisk embetsman, d:r Schenkel, teologie professor vid universitetet i Heidelberg, medlem af protestantiska generalsynoden och direktör i seminariet för bildande af reformerta kyrkans predikanter. Det behöfdes ej mera för att fästa allmänhetens uppmärksamhet vid verket, hvari författaren i djerfva drag tecknat menniskan Jesu porträtt, framställande honom som det största filosofiska snille, som någonsin kommit, tör att upplysa menskligheten. Sehenkel förklarade det vara omöjligt, att det menskliga och det gudomliga kunde förenas i en person, nedslog med naturlagarne den fromma legendens diktade underverk m. m. Och dessa satser uttalades från en teologisk lärostol, af en man tillochmed, som hade åt sig uppdraget, att undervisa de blifvande själaherdarne i konsten att predika Guds ord! Rörelsen blet stor och inskränkte sig ej blott till Baden. Gensägelser kommo från alla håll och angreppen voro desto bittrare som Schenkel mot de af honom s. k. slafvarne under bokstafven begagnat alla ironiens och föraktets vapen. Midtunder denna storm, som uppförts af en af regeringens egna embetsmän, förblef denna lugn. Oaktadt hans embetsbröders förbittring fortsatte Schenkel alltjemt sina teologiska föreläsningar i Heidelberg med större popularitet än någonsin förut och förblef å sin direktörspost vid protestantiska prestseminariet. De protestantiska presterna beslöto då att genom församlingar och petitioner söka utöfva tryckning på regeringen. 118 protestantiska prester samlades d. 23 maj i Carlsruhe, der de undertecknade en petition till evangeliska kyrkans högsta åd, med begäran om Schenkels aflägsnande trån sina innehatda befattningar. Då denna första manifestation ej ledde till något, affattade de protestantiska presterna d. 23 juni en ny, hvari de uti än skarpare ordalag upprepade, att de åsigter, som nyligen uttalats af den rationalistiske professorn, voro oförenliga med hans funktioner som direktör för den evangeliska predikoskolan. Regeringen iakttog det oaktadt tystnad under två hela månader och dess förvirring var verkligen ej ringa; inom det högsta evangeliska rådet voro meningarne delade, det gällde mindre att afsätta en embetsman, än att bestämma, om man skulle, genom hans aflägsnande eller qvarblifvande, lösa den allvarliga frågan: Är det att synda mot protestantismens anda och är det ej snarare att stärka dess grund, att man kan i religiösa saker föra den fria granskningen ända till dess yttersta gränser? — Den sista åsigten blef den förherrskande, och rådet har i dessa dagar afkunnat det utslag, att d:r Schenkel endast velat skrifva ett rent vetenskapligt verk och att vetenskapen är fri; att tillochmed ur religiös och protestantisk synpunkt det tadlade verket icke kunde, af aktning för protestantismens egna principer, ge anledning till den lärde författarens afsättning. Således ännu en ny seger åt sanningen och forskningen; flera skola följa. Äfven i år har en katolsk kongress hållits i Mecheln. Densamma öppnades thorsdagen d. 29 aug. och bevistades af mer än 4, 000 personer från alla trakter af Belgien, Frankrike, England, Tyskland, Ungern, Spanien, Portugal och Italien. Mötet börjades dermed att kongressens medlemmar samlades kl. 10 f. m. i S:t Ramberbs katedral, der en högtidlig messa hölls at kardinal-erkebiskopen i Mecheln, nnder nedkallande af himlens välsignelse öfver kongressens verksamhet. Etter messans slut samlades medlemmarne i prestseminariet. Sessionen öppnades med ett af bifallsrop ofta afbrutet tal af kardinal-erkebiskopen. Då prelaten erinrade mötet om den välsignelse påtven utlofvat åt kongressens arbeten, hördes starka rop af rlefve påfve